Krönika: Ditt skräp – min skatt

Krönika: Ditt skräp – min skatt

2020-02-02 0 av Caroline Andersson

SÖNDAGSKRÖNIKAN

Jag minns inte vem som sa det först – men varför inte ta fasta på detta utmärkta råd: skriv om något du gillar och känner till. Och vad ägnar jag helst min lediga tid åt? Jo, loppisrundor. Och det handlar inte om att vara klimatsmart eller snål. Jag är helt enkelt en sakletare. Det som är skräp för dig kan vara en skatt för mig.

Jag tror att min kärlek till loppisprylar och gamla udda ting föddes då jag som nyfiket barn hittade vägen till vinden hos mina morföräldrar. Bakom en väl dold dörr förvarades allt från gamla barnvagnar till veckotidningar, som morbror Åke läst i ungdomen på 1950-talet.

Skräp blev skatt när mitt 8-åriga jag och min 4-åriga lillasyster dök ner i dammiga kartonger och kistor.

Och det är den känslan jag fortfarande erfar när jag kliver genom dörren till en second hand-butik eller besöker en loppmarknad, myllrande av människor. Bland all bråte kan det finnas en ovärderlig skatt.

Vad som kan betecknas som en skatt är högst individuellt. Personligen kan jag fullkomligt falla i trans över svenskt konstglas såväl som kurviga kvinnor i keramik från 1970-talet.

Min smak är bred och vårt hem är till större delen inrett med ärvda och begagnade möbler och prylar. På golvet ligger hemvävda trasmattor, ryamattor, plastmattor av nyare datum – och av praktiska skäl (läs: hunden Nalle) en smutstålig gångmatta i hallen.

På väggarna hänger grafiska tryck, korsstygnstavlor, oljemålningar, akvareller och keramikplattor. Mängden speglar uppgår till en sådan mängd att vi snart kan mäta oss med spegelsalen i Versailles.

Det stora kända varuhuset är en favorit, vilket säkert förvånar dem som ser platta paket och billiga möbler för sitt inre öga. Själv ser jag roliga inredningsdetaljer och bokhyllor som slukar vår ansenliga mängd böcker.

Just detaljerna är ofta färgstarka och jag tvekar inte inför det udda eller det till synes barnsliga. Varför avstå från färg när tillvaron i övrigt emellanåt känns grå?

I vår lägenhet hänger ytterkläderna på en blå giraff och hunden Nalles koppel på en röd hängare i form av en hund. Och som en hyllning och kärleksförklaring till hundar i allmänhet – och Nalle i synnerhet – hänger det tavlor och andra föremål föreställande hundar på en av väggarna i hallen.

I sovrummet bäddar vi med påslakan, fyndat för en billig peng. I vardagsrummet håller vi värmen framför televisionen svepta i yllefiltar av god kvalitet.

I våra fönster hänger gardiner som kostat under hundralappen – och på fönsterbrädan ståtar våra gröna växter stolt i keramikkrukor från såväl svenska Steninge och Gabriel Keramik som tyska Scheurich och Strehla.

Från golv till tak finner man mina skatter – och det som inte för tillfället står framme förvaras givetvis i ärvda och fyndade möbler.

Och bäst av allt: tröttnar jag på mina begagnade skatter finns det garanterat sakletare och skattjägare där ute, som gärna övertar det som jag lämnar in till miljöhus eller second hand-butiker.

Caroline Andersson

Personligt / Caroline Andersson

Ålder: 46 år.

Bor i: Oskarshamn.

Uppvuxen i: Bräkne-Hoby, i Blekinge.

Familj: Sambon Peter A Rosén och hunden Nalle.

Yrke: Lokalvårdare på Haren Städ- & Allservice i Oskarshamn.

Fritidsintressen: Loppisrundor, heminredning, litteratur, film, tid med familjen och hunden Nalle samt promenader.