KRÖNIKA
Jag har varit i Stockholm.
När min särbo jobbade en dag var jag på stan.
Upplevde tillvaron.
På Söder.
Flanerade längs Götgatan.
Tog en fika på Café Blå Lotus tillsammans med soppätande gubbar.
Besökte antikvariat Hundörat på Östgötagatan.
Så gick jag till Katarina Bangata 42.
Historisk mark
Här befann jag mig på historisk mark.
Nackas hörna är sedan år 2001 det officiella dubbeltydiga namnet på denna plats.
Det var i huset på denna adress som fotbollslegendaren Lennart ”Nacka” Skoglund levde.
Och dog.
”Jag kommer aldrig att kunna begripa varför det är så viktigt och så roligt att sparka en boll fram och tillbaka över en gräsmatta”
J Teiffel, krönikör
Men han har fått ett monument strax intill.
Porträttlikheten är det si och så med.
Men dock: Ett monument.
Nu är det ju så att jag är helt ointresserad av fotboll.
Jag kommer aldrig att kunna begripa varför det är så viktigt och så roligt att sparka en boll fram och tillbaka över en gräsmatta.
Men att känna till vem Nacka Skoglund var och att ha åtminstone några begrepp om hans insatser på fotbollsplaner och arenor i Sverige och i Italien – det hör till allmänbildningen.
Det är svensk kulturhistoria.
”Långtifrån bortglömd”
Därför vet jag att han spelade i Hammarby – ”Bajen” – och senare i svenska landslaget under fotbolls-VM 1958, ett mästerskap som avgjordes i Stockholm och där Sverige förlorade med 5-2 i finalen mot Brasilien.
Så vet jag att han var fotbollsproffs i Italien och att han hade en italiensk fru.
Och jag vet också att han kunde klacka en tvåkrona så att den landade i bröstfickan på kavajen.
Och så vet jag att det efter karriären och återkomsten till Stockholm gick utför med Nacka och att han inte hängde me’ så länge.
Han avled endast 45 år gammal.
Men han är långtifrån bortglömd och jag – och andra – tycker absolut att han förtjänar ett monument.
Av många anledningar så gör han faktiskt de’.
J Teiffel
