KRÖNIKA
Livet är en kamp!
Rent biologiskt, evolutionärt, lyder allt levande under en ständig och kaotisk strid om utveckling.
Ska man tro experterna började livet på jorden för sisådär fyra miljarder år sedan med små, små encelliga djur, där det åtminstone för mig är oklart hur de helt plötsligt bara skulle ha funnits där utan att det existerat något innan dess.
Jorden hade trots allt funnits i en halv miljard – femhundra miljoner – år vid det laget.
”Sov de på jobbet?”
Sov de på jobbet, utvecklingsavdelningen?
Men det är väl så länge sedan att den bakgrunden kan ingen HR-avdelning på jorden utreda, så vi får väl anse det som överspelat vid det här laget.
Ända sedan de första små bakterieliknande varelserna har det bara handlat om ”utveckling” – att bli större, starkare och smartare.
De här små liven fann sin hemvist i vatten, vilket vår planet till två tredjedelar består av.
Resten är fast mark.
Biologin har tagit sina irrvägar, där en del klarat sig hyfsat, emedan de flesta utvecklingssteg visat allvarliga symptom på blindspår.
Alla känner vi till dinosaurierna, som var på fel plats vid fel tillfälle när jorden fick sig en rejäl törn av utomjordiskt ursprung.
Även otur, eller oturer, har alltså spelat en stor roll i det som vi ser omkring oss i dag.
Fyra miljarder år är fyra tusen miljoner år.
Då är det lätt att förstå romarna som hävdade att ”Rom inte byggdes på en dag”.
Själva delar vi in tiden i timmar, dagar, veckor, år, decennier och sekler – vid riktigt festliga tillfällen även millennier.
”Näh – Rom byggdes inte på en dag, vilket även gäller mänskligheten”
Wolter Stackelberg, krönikör
Näh – Rom byggdes inte på en dag, vilket även gäller mänskligheten.
Det anses att de första människorna vandrade runt i Afrika för trehundratusen år sedan, vilket motsvarar 0,0075 procent av jordens historia.
”Det är inte mycket!”
Det är inte mycket!
Av någon outgrundlig anledning försågs vi med utförsgåvor som gjorde oss såväl starkare som smartare än övrigt liv på jorden.
Det finns som bekant olika teorier och trosuppfattningar om detta, som man hade varit tvungen att säga i public service-medier.
Från början kröp vi på alla fyra, var händiga och kunde skapa redskap av trä, ben och sten.
Efter ett tag lärde vi oss att gå på två ben.
Vi blev längre, starkare och snabbare.
Verktygen blev bättre.
Neandertalarna hade sett dagens ljus, och Afrika blev för litet – eller så var det nyfikenheten på vad som fanns bortom de blånande bergen som gjorde att de tog sig till Asien och Europa.
Parallellt med neandertalarna uppstod Homo sapiens – den ”tänkande” människan i östra Afrika – som följde spåren av neandertalarna ut i världen.
”Det lär inte finnas någon kvar, även om man från tid till annan tycker sig finna skäl att tvivla”
Ingen vet varför neandertalarna dog ut vid den senaste istiden för cirka trettiotusen år sedan.
Det lär inte finnas någon kvar, även om man från tid till annan tycker sig finna skäl att tvivla.
Till vårt kalla nord kom människorna i takt med att inlandsisen smälte. De levde i familjegrupper, kunde jaga, samla ätbart från naturen och samarbetade vid behov mot yttre fiender.
The rest is history, som man säger.
Det låter enkelt när man summerar trehundratusen år på några minuter.
Även om det kan vara en bra övning i distanshållning från morgon-tv, sociala medier eller annan internetbaserad information, kan det vara bra att ha i huvudet vid funderingar kring olika skeenden i vår omvärld.
”Trehundratusen skitår”
Vi är en följd av trehundratusen skitår.
De allra flesta har levt under vedervärdiga omständigheter, och undantagslöst har det stora flertalet dött.
Du som läser det här, och jag som skrivit det, är unikum.
Vi lever – och tänker så göra X antal år till.
Så till kampen.
Den har aldrig upphört. Den har snarare gått i arv från encellig organism till nutida Homo sapiens.
En del anser sig vara lite förmer än andra.
En del är lite förmer än andra, även om det bara är marginellt, beroende på om man menar Nobelpristagare, skidskyttar, politiker eller sångare.
”Den slutgiltiga frågan blir om det måste vara så här”
Det här är också en del av utvecklingen.
Vore det framgångsrikt att sjunga bra – skulle fler bli det.
Detsamma gäller skidåkare, författare och socialtanter.
Den slutgiltiga frågan blir om det måste vara så här.
Kan inte Stina få måla sitt hus lila, Kalle sköta sin skog på sitt sätt, Stina dansa cancan i affären eller Sven få köra sin dieselbil så mycket han vill?
”Bara ett hittepå?”
Är det verkligen viktigt att någon ska bestämma över någon annan?
Är det verkligen viktigt att någon ska ha rätt att ta en annan persons surt förvärvade tillgångar för att tillgodose egna intressen?
Jag vet – det ”måste” vara så, eftersom vi skapat vår tillvaro så. Vår ”värdegrund” säger så.
Men är det verkligen ett måste, eller är det bara ett hittepå?
Hur vet vi vad som bäst tar oss vidare på evolutionens stig?
Jag vet inte, men nu tänker i alla fall jag ge mig ut i skogen så länge den är gångbar – innan nästa snöfall, nästa istid eller ofärdstid.
Det tycker jag även att du ska göra!
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
