Krönika: ”Känn stolthet över IKO:s prestation”

2020-02-21 0 av Peter A Rosén

FREDAGSKRÖNIKAN

IK Oskarshamn har spelat i Sveriges toppdivision i ishockey.

Det kan ingen någonsin ta ifrån klubben – oavsett hur det går i ett eventuellt kvalspel framöver.

SHL-äventyret kommer för alltid att finnas inristat i historiearkiven.

Jag tycker att klubben – och alla som håller på laget – ska känna en enorm stolthet över den här fantastiska resan, som startade i division 3 i början av 1990-talet.

Det är lite Åshöjdens BK över IKO:s makalösa prestation (men det finns en stor och väsentlig skillnad: den fiktiva klubben Åshöjden, som skapades av författaren Max Lundgren, misslyckades i kvalspelet till fotbollsallsvenskan). Den lilla småstadsklubben från Oskarshamn gjorde något som de flesta betraktade som en omöjlighet. Men det är väl som skidlegendaren Gunde Svan brukade säga:

– Ingenting är omöjligt!

Jag har dock knappt hunnit vänja mig. IKO i SHL, med matcher mot Frölunda (laget som jag har hållit på ända sedan slutet av 80-talet), Brynäs, Färjestad, Djurgården och HV71, med flera…

”Spela själva”

Man får nypa sig i armen. Nu är förvisso risken stor att sejouren bara blir ettårig. En kort saga i sådana fall. Men man kan vända på det – hellre en kort saga än ingen saga alls. Jag kommer inte att beteckna en degradering till allsvenskan som ett misslyckande. Hänger klubben kvar i SHL, så är det bara en ytterst trivsam bonus. Det är orimligt att begära att IKO ska fixa nytt kontrakt. Det får mig att tänka på en reporter som stack upp en mikrofon under näsan på Ingemar Stenmark och frågade varför han gränslade.

– Åk själv, svarade Stenmark.

Vilket skönt svar. Han fick tyst på reportern.

– Spela själva då – om ni nu tror att ni är så jävla bra, brukar jag tänka när jag läser de vanligt förekommande sågningarna, till höger och vänster, i kvällspressen (där plockas nämligen motorsågen fram i tid och otid i alla möjliga sammanhang).

Glöm inte motståndarna

Vad många förståsigpåare tycks glömma bort, är att det faktiskt finns motståndarlag också. Samtliga lag i SHL har betydligt större plånböcker än ”Smålandsbönderna” från ostkusten. Men, okej, i ett kvalspel är givetvis Oskarshamn favorit, oavsett motstånd. Och jag tror definitivt att IKO har en mycket bra chans mot Björklöven, Modo, Timrå eller något av de andra kvalaktuella lagen i allsvenskan. Att kräva att Oskarhamnslaget ska klara av det, är däremot helt fel. Det är idrott och människor vi pratar om. Allt kan hända.

Ekroth är nummer ett för mig

Åker IKO ur, så tycker jag ändå att klubben och supportrarna ska betrakta besöket i SHL med glädje och tacksamhet. Tänk att lilla Oskarshamn fick vara med om det här…

Jag har följt IKO ända sedan tiden i gärdsgårdsserierna. Minns bland annat att Vimmerby körde över oskarshamnarna i Vimmerby ishall i slutet av 80-talet (har för mig att Vimmerby vann med hela 8–1). Några år senare började IKO satsa ordentligt, med föreningens ordförande Ewert Mellström i spetsen.

Storspelarna Peter Ekroth och Skeeter Moore plockades in först. Riksbusen Peter Ekroth var en profil i rinkarna – han drog alltid extrapublik. Han var en riktig tuffing, som tappade humöret emellanåt, men han var också en mycket skicklig spelare – både defensivt och offensivt. Han kunde köra över Hans Jones i Vimmerby, spika igen i försvarszonen och bidra framåt med ett par mål och några målgivande passningar – i en och samma match. Nummer 5, Peter Ekroth, var tveklöst min favoritspelare i IKO på den gamla goda tiden.

”Number four – Skeeter Moore”

Poängsprutan Skeeter Moore kommer givetvis inte långt efter.

– Number four – Skeeter Moore, som den underhållande speakern Thomas Björklund skrek under presentationen av förstafemman strax innan nedsläpp i den gamla hallen.

Avancemanget till ettan är ett glädjefyllt minne. IKO tog klivet upp efter en storseger hemma mot Borås. Jag har aldrig varit med om en sådan sanslös stämning i en idrottshall (inte ens ett fullsatt Scandinavium, med ett Frölunda i toppform, slår det som jag var med om i Oskarshamns ishall den gången).

Alla – alla – i hallen hoppade, skrek, skanderade, dansade och sjöng som besatta. Jag får gåshud när jag skriver det.

Ja, det var magiska år, det där. Jag känner att jag måste nämna några namn till, som har kommit och gått.

Dansken Ronny Larsen, exempelvis. Herregud, vilken artist!

Vände runt på en femöring

Jarmo Mäktialo! Han kunde vända runt på en femöring, som jag skrev i Vimmerby Tidning i ett reportage från 1996 (minns att jag träffade Ewert Mellström och den dåvarande huvudtränaren Ivan Hansen i samma veva – och att vi publicerade en längre intervju med dem i VT).

Patrik Lundbäck. Vilken back!

Johan Witehall. En torped på isen, som fick fart på karriären efter succén i Oskarshamn.

Timo Leinonen. Vilken målvakt!

Fredric Jaensson. Ett hockeygeni!

Och Arne Nilsson, som var kanslist när jag jobbade på Vimmerby Tidning på 90-talet. Hur trevlig som helst. Han ställde upp och lånade ut IKO:s fax vid flera tillfällen, då jag skulle skicka över mina handskrivna (!) referat från matcherna till Vimmerby Tidnings sportredaktion. Tack än en gång, Arne. Det var tider det…

Ja, listan på IKO-profiler kan göras lång.

Trevlig helg!