Krönika: ”Mitt komplicerade förhållande till Norge”

2020-02-22 0 av Thomas Wennerklint

LÖRDAGSKRÖNIKAN

I somras var min käre vän och kollega Dennis i Norge. På väg hem meddelade han att han köpt en present till mig, och oj vad han lät nöjd. Han sa också att om jag inte ville ha presenten kunde han ta hand om den själv.

Det var en mörkblå mössa med en norsk flagga och texten ”NORGE” (förstås…) på.

”Det var väl snällt” tänker ni. ”Var för skulle han inte vilja ha den?” undrar ni. Men då vet ni inte att mina känslor för Norge och norsk idrott, i synnerhet längdskidor, varken är de bästa eller de ädlaste. I dessa tider då Norge dessutom ”knuser” söta bror å det grövsta är det oerhört påfrestande. Dennis finner detta oerhört skojigt, och missar sällan ett tillfälle att vrida om kniven lite extra.

”Berör mig in i själen”

Det är tur det inte är VM eller OS-år i år, både för mitt blodtryck och de svenska längdskidåkarna. Mitt humör hänger nämligen nära ihop med hur det går för di svenske mot di norske.

Jag vet inte vad det är med mig och längdskidåkning, själv har jag mycket begränsad erfarenhet av denna motionsform – även om det var snö då och då i min barndoms vintrar i Helsingborg.

Men det berör mig in i själen.

Jag minns alla TV-sändningar med Sven-Åke Lundbäck, Tomas Eriksson, Thomas Wassberg, Benny Kohlberg, Janne Ottosson, Torgny Mogren, och Gunde ”Skynda, skynda” Svan. (Jo, ungdomar Gunde var rätt hyfsad på skidor innan han blev programledare i TV4)

Det var så spännande att sitta och titta på ett skogsbryn medan klockan rullade i bild.

Skulle svenskarna hinna fram i tid?

Oftast gjorde någon av dem det.

Det här var dessutom på den tiden då det handlade om ”riktig” skidåkning, det vill säga före masstarter, sprint, skidbyte och påhittet att åka uppför slalombackar. Det handlade om intervallstart, att plåga sig igenom loppet på egen hand, tävlandes mot kroppen som protesterade av ansträngningen och framför allt mot det egna psyket

Efter framgångar kommer det ofta magrare år. Svensk längdskidåkning var inget vidare i mitten och slutet av 90-talet och det var inte förrän Per Elofsson kom igång i början av 00-talet det blev lite resultat igen. Elofsson vann den totala världscupen både 2001 och 2002 samt medaljer i OS 2002 och VM 2001 och 2003.

”Parkerad i backen”

För övrigt var det i herrstafetten 2003 som Jörgen Brink stumnade totalt på sista sträckan 1300 meter före mål, han blev ”parkerad” i backen som det hette i Norge. Självklart gick Norge och vann stafetten, medan Brink mirakulöst nog stapplade in som trea.

Åren som följde var tuffa igen, ja förutom i den nya tävlingsformen sprint då. Där blev det ju stora framgångar i OS 2006.

Men det var många norrmän och norskor och det var inte roligt. I och för sig är det ju inte konstigt. De föds ju nästan med lusekofte och skidor på och är redo att ge sig iväg ut på tur.

Flera högtidsstunder framför TV:n blev det, trots en del förväntningar, ändå lite oväntat i OS 2010. Charlotte Kalla satte ribban genom att vinna inledningsdistansen 10 kilometer. Det som toppade allt var nog ändå då svenska herrarna (Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner vann stafetten). Dennis och jag var så nervösa så att vi inte kunde sitta still. Vilken eufori – första stafettguldet i OS på 22 år (för övrigt första mästerskapsguldet i stafett sedan 1989) och norrmännen detroniserade. Underbart! Vi korkade upp och skålade i julmust, vilket vi hade bestämt i förväg att vi skulle göra för varje svensk medalj.

Julmust är gott

Varför julmust? Det är gott så klart. Det blev mycket julmust under OS 2010.

Johan Olsson ja, mannen som förändrade eländet masstart till något närmast poetiskt när han ensam drog iväg från klungan tidigt i femmilen i VM i Val di Fiemme 2013 – och höll undan. Återigen såg jag denna tävling med min vapendragare Dennis – eller såg och såg, vi var så nervösa så att vi knappt vågade titta. Sista milen var vi mer i tvättstugan än framför TV:n.

En annan höjdpunkt är damstafetten i OS Sotji 2014 och Charlotte Kallas monsterupphämtning på sista sträckan. Vilken rackarrökarrysare, det såg ju kört ut, men slutade i guld. Och Norge missade medalj – den största favoriten av alla – de skulle ju bara köra hem guldet. Tråkigt…

Skadeglädjen stod högt i tak. När sedan svenska herrarna i sin stafett gjorde om bedriften från 2010 var lyckan fullständig.

VM-stafetten 2019 där Stina Nilsson lyckades manövrera ut en jagande Therese Johaug på sista sträckan var det senaste ståpälstillfället om man får citera Gunde Svan lite slarvigt. Följde tävlingen på jobbet och kollegorna iakttog intresserat hur jag liksom stakade in Stina Nilsson över mållinjen. Känner mig lite delaktig i det guldet faktiskt.

”Hatkärlek”

Och så är det ju – kampen mellan Norge och Sverige skapar nerv och det är hatkärlek. Men utan den rivaliteten hade längdåkningen inte varit lika intressant. Fråga Petter Northug.

Inför den här säsongen hade Sverige ”världens bästa damlandslag” hette det – men efter Kallas famlande efter form, Ebba Anderssons och Stina Nilssons skador och Frida Karlssons påtvingade vila så är det bara sprinten som fungerat. I övrigt är det mest Norge och Therese Johaug, denna duracellkanin som avgör distanslopp efter fem minuter och skuttar uppför varje backe som vore det en skolutflykt. Värt all respekt, men ack så trist.

I onsdags i Åre var det dags igen – trippelt norskt i den så kallade sprinten som avslutades med 300 meter uppför en slalombacke. Smart drag av svenska arrangörerna att fixa till ett ”sprintlopp” som passade Johaug som handen i handsken. Tack och bock – första segern i ”sprint” för henne.

Herrsidan? Tja, Norge, Norge, Norge… det är väl nästan bara ryssen Bolsjunov som kan utmana norrmännen med Kläbo i spetsen, men dominansen är otrolig. Det är inte ovanligt att det är sju-åtta norrmän före bäste svensk.

”Riktigt illa”

Svenska herrarna – vilket mörker. När man hör expertkommentator Anders Blomqvist säga att en svensk, som kommer in som sjuttonde man, har gjort ett riktigt bra lopp – då vet man att det är illa. Riktigt illa. Vår bäste åkare, Calle Halvarsson, lyckas trassla till det för sig själv mest hela tiden. Värst är det i sprint – ”Jag vet inte varför jag aldrig lär mig sa han sist, efter en ny taktisk blunder.

Nä, Calle… det vet inte vi heller, men vi undrar, vi undrar.

Det är väl tur att det går upp och ner för om det fortsätter så här kommer Norge att döda intresset för sporten. I resten av Europa är intresset för skidskytte (jo, Norge är bäst där också) mycket större, där kan fler nationer och åkare vinna.

Till och med i Sverige har intresset för att följa längdåkningen falnat, trots den stolta traditionen.

Fast det är bara att erkänna fast det bär emot – just nu Norge är världens bästa skidnation – så är det bara. Vi får hoppas att Sverige och helst fler nationer kan utmana i framtiden.

Norgemössan är i alla fall varm

Norgemössan då – jo den är på. Jag måste ju träna på att förlika mig med den norska dominansen som ändå lär vara några år framöver och jag har ju fått mössan av min bästa vän – och den är varm.

Men framförallt så säger min kära mor att jag ska ha mössa på mig – det är inte bra att frysa om huvudet. Som den exemplariska son jag är så gör jag som mamma säger.

Heja Sverige!