KRÖNIKA
Hoppla, vad fort det gick!
Nu har vi inte hörts på ett tag.
Det beror huvudsakligen på tekniska problem med ON:s sajt.
Jag har ingen aning om vad som hänt, utan får nöja mig med det som alla konstaterade för någon vecka sedan – en näst intill svart ingångssida utan möjlighet att gå vidare.
Min förra krönika hade jag skickat in strax innan, men den publicerades först när allt var klart, vilket innebär ett litet ”hack i skivan” i tanken om en ny krönika varannan tisdag.
Nu är vi på banan igen.
Det där avbrottet kan nog betraktas som något vi kommer att se mer av.
Inte roligt
Det där som helt plötsligt inte fungerar, som vi vant oss vid, vare sig det är Swish, bankapp eller 1177.
Det är bara mörkt och tomt när vi ska göra något av allt det där ”på nätet”.
Det är inte kul – snarare väldigt jobbigt.
Under den tid som gått sedan sist har vi drabbats av storm, fantasifullt namngiven i könsjusterad bokstavsordning.
Stormarna föregås nästan alltid av favvoämnet – ”vädervarningar” i olika färger – med uppmaning att man ska stanna inne.
Självklart ska man inte bege sig ut i skogen under storm, vilket alla och envar borde förstå utan assistans av en ivrigt viftande tv-meteorolog i vita gympadojor.
”Det har alltid stormat. Det kommer alltid att storma”
Wolter Stackelberg, krönikör
Det har alltid stormat.
Det kommer alltid att storma.
När lugnet kommit åter, vägarna gjorts farbara, skogsägarna börjat röja upp i röran och nätbolagen återupprättat elleveranserna, börjar man prata om vad man kan göra för att det ”inte ska hända igen”.
Det händer igen
Grejen är att varje gång det händer – så händer det igen.
Här i våra trakter gjorde nätägaren för några år sedan stora insatser för att stormsäkra sitt elnät.
Gamla nakna kopparkablar byttes mot isolerade.
Ledningsgator tittades över och utökades i förhållande till ursprunglig ledningsrätt.
”Riskträd” avverkades och lades upp i ledningsgatan, där skogsägaren förväntades hämta hem virket.
Men det största av allt var att nätavgifterna ökade kraftigt, med argument om storm- och/eller ”klimatsäkring” – vad nu det betyder – på riktigt.
Ingen, eller åtminstone väldigt få av oss, har undvikit kontakt med den omfattande utbyggnaden av fibernät under senare år.
Är det inte kostnaderna som skavt så kan det vara diskussioner mellan fiberrallare och markägare, där lokalkännedomen inte alltid tagits så väl om hand – om man säger så.
”Det skulle kort sagt ta oss in i framtiden!”
Men fiber skulle vara lösningen på allt.
Uppkopplingshastigheten skulle öka radikalt och tillgängligheten till digitala tjänster skulle nå nya höjder.
Det skulle kort sagt ta oss in i framtiden!
Miljarder spenderades, med bidrag hit och dit samt personliga insatser för den slutliga kopplingspunkten.
Och visst hände det en hel del.
Slutade titta på tv
Många av oss har slutat titta på tv.
Vi spelar inte längre grammofonskivor.
Vi kommunicerar med våra nära och kära i ljud och bild.
Jag skickar denna krönika till ON, som har den i samma stund som jag trycker på knappen.
Alla har tagit till sig tekniken mer eller mindre, efter eget behov.
Här hemma hos oss har vi en spännvidd i ålder mellan 5 och 94 år.
Det är naturligtvis ett lyft jämfört med de gamla långsamma modemen på 1990-talet.
”Men den gamla vanliga slagdängan ”allt är inte guld som glimmar” gäller även här”
Men den gamla vanliga slagdängan ”allt är inte guld som glimmar” gäller även här.
Stormen, vad den nu hette, letade sig in i den digitala världen, som slutade fungera.
Nätet låg nere!
Inte länge, men tillräckligt länge för att reflektera över sårbarheten – ett begrepp på allas läppar numera.
Vi har gjort oss beroende av ”internet”.
Vad händer om eller när någon illasinnad stat eller organisation ger sig på att förstöra systemet?
I ett krig en bit österut är man extremt beroende av nättillgång.
Vi funderar vidare
Det fungerar inte, eller fungerar åtminstone väldigt dåligt, när man inte kan kommunicera mellan trupper och maskiner, såsom drönare, radarstationer och soldater.
Har vi gjort rätt som gjort oss beroende av internet?
Vad hade varit alternativet?
Det funderar vi på till nästa gång.
Då tänkte jag förhoppningsvis avsluta min serie om den ”kokta grodan”.
Det är nära nu, som man brukar säga.
Det är oklart om grodan verkligen dör, som var temat i den förra krönikan, eller om det rent av blir så att det är grytan som kollapsar.
Det återstår att se.
