HELGKRÖNIKAN
Jag har försökt skriva dagbok några gånger. Första gången var jag 21 år. Det var på våren. Jag hade just fått nytt jobb som vaktmästare på Uddevalla kommun. Det var världens tråkigaste jobb.
Inte nog med att det var ett utomhusjobb, dessutom fick jag jobba tillsammans med två äldre män. Jag hade inget gemensamt med dem.
Sällan har väl tiden på ett arbete gått så långsamt. Det var med andra ord helt fel tid att börja skriva dagbok.
Jag hittade den där dagboken för ett tag sedan.
”Idag har jag genomlidit min första dag på nya jobbet. Det kändes som att bli släpad efter en bil”.
Det mesta av texten bestod mest av ointressanta klagosånger och försök till djupa betraktelser vars brist på mognad fick mig att vrida mig av skam.
Ändå var jag tvungen att läsa vidare.
”Idag började gubbjävlarna att prata fotboll och fiske igen under lunchrasten.”
Hade jag skrivit.
”Jag tog min lunchlåda och gick ut och satte mig under en ek och käkade istället”.
Aldrig glömmer
Sådär höll det på, sida upp och sida ned. Intetsägande och totalt ointressant. Efter en månad tröttnade jag antagligen, för texten upphörde.
Det är lite synd, för den sommaren träffade jag min första flickvän. Jag önskar att jag hade fortsatt med att skriva. Fast jag minns allting i alla fall.
Vissa saker i livet glömmer man aldrig.
Ett år senare börjar jag skriva dagbok igen. Jag hade flyttat till Kristinehamn. Varför jag kom på att börja skriva dagbok just då vet jag inte? Få äventyr föds i Kristinehamn.
Men nu var det lite mer underhållande i alla fall. Det var lite mer ljus och glädje i texten. Jag skriver om en ung flicka som jag träffar. Hon bor fortfarande hemma hos föräldrarna, i ett bättre bemedlat villaområde.
Hon är bara arton år. Jag behandlar henne som en porslinsdocka och bestämmer mig för att skydda henne mot elaka drakar. Det är väldigt mycket promenader i sommarnatten och hålla handen vid parkbänkar.
Flytt till Stockholm
Antagligen så tröttnar hon på att promenera omkring och vara en porslinsdocka och eftersom det inte dyker upp några elaka drakar vid parkbänkarna så blir mitt sällskap överflödigt. Jag skriver att hon planerar att flytta till Stockholm.
För några år sedan mötte jag henne av en slump vid centralen i Stockholm. Hon var inte längre någon ung flicka, men hennes hår var fortfarande svart utan några gråa strimmor.
Hon berättade att hon levde under skyddad identitet i Uppsala.
Hon gav ett skyggt, ja nästan kuvat intryck. Hon var inte längre den självsäkra, unga flicka som en gång hade tagit initiativet när vi satt på en parkbänk och jag samlade mod inför att lägga armen om henne.
Någon hade krossat porslinsdockan. Jag tänkte att det var faktiskt som jag alltid hade misstänkt – det finns elaka drakar som vandrar omkring på gatorna och söker nya offer.
Tillbaka till dagboken.
Planer för framtiden
Efter att hon hade informerat mig om att hon skulle flytta till Stockholm så gick tydligen hela världen under för mig. I alla fall under en period. Jag börjar inte skriva dagboken förrän flera månader senare. Nu blir det helt plötsligt full fart igen!
Jag planerar för framtiden. Jag skriver om olika sorters jobb jag ska söka, om städer jag vill flytta till och drömmar som ska realiseras igen för femtioelfte gången.
”Jag känner flyt nu!”
Skriver jag. ”Jag känner mig fri!”
Det är det sista jag skriver. Antingen rasade jag ned i en känslomässig dalbotten igen, eller också tröttnade jag helt enkelt. Resten av dagboken består av tomma blad.
Ett år senare flyttade jag och bytte stad och jobb igen.
Det blev inget mer skrivande i dagboken.
Det gör inte så mycket, jag minns i alla fall. Men vem vet, en dag kanske man vaknar upp och allt är borta? Åren har gått och hårddisken har samlat på sig en hel del damm. Till slut stannar fläktarna, allt kleggar ihop och ett helt liv förvandlas till ett enda tomrum utan något minne.
Jag hoppas att jag hinner skriva ned allting innan det försvinner.
Läs fler krönikor av Peter Ferm här
