INSÄNDARE
Jag är slutkörd!
Minst sagt.
Jag känner mig inte längre hemma i vårt samhälle.
Jag är en kvinna i 45-årsåldern och mitt liv ser för det mesta likadant ut.
Jag går upp, skyndar till jobbet, arbetar i ett tempo som känns högre för varje år och kommer hem så trött att jag knappt orkar göra något.
Sedan ska det lagas mat, tvättas och plockas.
Därefter är det dags att sova, så att jag orkar gå upp och göra om samma sak nästa dag.
Äta, jobba och sova.
Ibland undrar jag när det är tänkt att jag ska hinna leva.
Inte rädd för att arbeta
Missförstå mig rätt. Jag är inte rädd för att arbeta och jag tycker inte att samhället ska försörja människor som kan arbeta men helt enkelt inte vill.
Ett arbete kan ge gemenskap, trygghet och mening.
Men arbetet får inte sluka hela livet.
På många arbetsplatser ska färre människor hinna med allt fler arbetsuppgifter.
Tempot höjs, bemanningen minskar och den anställde förväntas springa snabbare.
Samtidigt räcker lönen allt sämre till det som behövs.
När hyran, maten, elen, försäkringarna och transporterna är betalda blir det inte särskilt mycket kvar.
Att arbeta heltid borde åtminstone ge en grundläggande ekonomisk trygghet.
Oroar sig
I stället går många omkring och oroar sig för nästa oväntade räkning.
Det är heller inte bara jag som upplever att arbetet tar över livet.
Enligt SCB har nästan var femte förvärvsarbetande svårt att koppla bort arbetet under fritiden, och så ser det ut i stort sett varje dag.
Nästan var tredje person oroar sig dessutom för hushållets ekonomi under det kommande året.
Det säger något om det samhälle vi har byggt.
Forskningen visar också att kombinationen av höga krav, låg kontroll och otillräcklig belöning kan öka risken för utmattning och psykisk ohälsa.
”Arbetsmiljöverket konstaterar att en ohälsosam arbetsbelastning kan uppstå när arbetsuppgifterna är för många, tiden för knapp och/eller personalstyrkan för liten”
Arbetsmiljöverket konstaterar att en ohälsosam arbetsbelastning kan uppstå när arbetsuppgifterna är för många, tiden för knapp och/eller personalstyrkan för liten.
Det här är alltså inte enbart ett problem för människor som behöver ”lära sig att hantera stress”.
Ibland ligger problemet faktiskt i hur arbetet har organiserats.
Växande oro
Man kan inte lägga hela ansvaret på den enskilde och säga att hon ska motionera, meditera, planera bättre och sova mer, samtidigt som arbetsdagen tömmer henne på all kraft.
Visst har vi ett eget ansvar för vår hälsa. Men arbetsgivaren har också ett ansvar för att arbetet går att utföra utan att människor går sönder.
Jag känner dessutom en växande oro inför framtiden.
Kommer jag att ha kvar mitt arbete?
Kommer lönen att räcka?
”Kommer jag att kunna få en pension som det går att leva på?”
Kommer jag att kunna få en pension som det går att leva på?
Eller väntar arbetslöshet, fattigdom, krig och ännu mer otrygghet?
Ingen kan förstås veta exakt hur framtiden blir.
Men när nyhetsflödet ständigt fylls av krig, våld, konkurser, arbetslöshet och ekonomiska kriser är det inte konstigt att människor börjar tappa framtidstron.
Ibland känns det som om människan är sin egen värsta fiende.
Vi talar om utveckling och framsteg, men ändå fortsätter människor att plåga, utnyttja och döda varandra.
Det är svårt att känna glädje när tillvaron består av stress på jobbet och oro under ledigheten.
Jag efterfrågar inte lyx.
Vi har bara ett liv
Jag vill bara kunna gå hem från arbetet utan att vara fullständigt slut.
Jag vill ha en lön som går att leva på, tid att träffa människor jag tycker om och energi kvar till något mer än att förbereda mig inför nästa arbetsdag.
Ett samhälle kan inte enbart mätas i tillväxt, produktion och effektivitet.
Det måste också mätas i om människorna som lever där faktiskt mår bra.
Vi har bara ett liv.
Är det verkligen meningen att så stor del av det ska gå åt till att överleva arbetsveckan?
Vad säger de olika partierna inför valet den 13 september?
Kvinna i 45-årsåldern
