LÖRDAGSKRÖNIKAN
”Och den ljusnande framtid är vår…”
Ett stycke ur studentsången får inleda veckans krönika.
Hela texten som sjungs runt om i Sverige när gymnasisterna springer ut i början av juni andas framtidstro och drömmar. Förväntan.
Vi kan behöva lite av det nu när samhällsläget är oroligt, ekonomin i gungning, vården ansträngd till bristningsgränsen och människor blir deprimerade av nära och kära som är sjuka eller går bort.
För att inte tala om vad isoleringen gör för framför allt de äldre medborgarna.
Men det blir bättre – där på andra sidan Corona. Men hur lång tid det tar vet vi inte. Det gissas och spekuleras, men faktum kvarstår ändå. Vi vet inte.
När vi behöver studentsångens uppmuntrande och positiva ord som bäst så kommer det också besked om att studentfirandet i år, av naturliga skäl, inte blir som vanligt. Studentbaler ställs in som alla större evenemang och hur det blir med själva examensdagen återstår att se.
Läste någonstans att det eventuellt kunde bli ett mindre firande på skolor på avslutningsdagen, men just nu får eleverna inte ens vara i skolans lokaler så hur det blir med det vet vi inte heller.
Gymnasieskolorna får i alla fall lov att ta in elever som behöver genomföra moment, framförallt praktiska, som krävs för att slutföra sin gymnasieexamen i tid. Bara det sker i små grupper och med avstånd emellan eleverna. Bra det.
”En stor sorg”
Och ser man bortom allt firande och festande så är det ju just gymnasieexamen som är det viktigaste för studenterna. Men trots det så känner jag en sorg för de ungdomar, de flesta födda 2001, som skulle sprungit runt på studentskivor, fått gå på baler och springa ut i ett hav av människor redo att ta emot dem på examensdagen.
Visst är det kanske en liten sak i sammanhanget i en virustragedi som skördar människoliv och krossar företag i sina spår, men för många ungdomar är studenten något man sett fram emot, längtat efter och kämpat för. Tolv år i skolans värld – några veckors fest är man ju värd.
Nu är alla olika och för en del är det där med bal och klänning/frack inte så intressant men för de, kanske framför allt tjejer som ordnat med balklänningar, funderat över håruppsättningar och redan bokat tid hos stans bästa salong känns det nog tråkigare.
Nu tror jag att det hittas andra vägar för att skapa minnen av den här speciella sista tiden i skolans trygga famn för årets avgångselever. Det är ju så det fungerar.
Jag och en kollega är mentorer för tio tjejer som slutar Naturvetenskapsprogrammet och jag önskade dem ett annat slut än de ser ut att få. De har slitit i tre år och i höstas beställde de sina studentmössor. Känns surt att inte få höra om deras balupplevelser.
Hoppas att vi på något sätt kan få fira deras student tillsammans – och då inte på distans via en skärm…
”1990 var alltså året”
I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Förstår inte hur det är möjligt när jag nyss fyllde tjugofem…
1990 var alltså året. Det låter som nyss när jag säger det, men det är det inte. Nästa år fyller jag femtio.
Men ålder är en siffra. Min mor är 82 och hon säger att hon känner sig likadan inuti som hon alltid gjort, vilket är ungefär tjugofem tror jag vi kom fram till.
Även ”Än klappar hjärtat med friska slag” är också en rad i studentsången.
Min egen studenttid var väl sådär. Minns inte så många studentskivor och balen var inte mycket att ha. Smoking med turkos fluga och gördel. Jo, TURKOS… Ni som har åldern inne fattar att jag var rätt på det.
Balen var på Sundspärlan i Helsingborg och man blev bara placerad till bords med någon slumpmässigt utvald dam, sannolikt från någon annan skola i stan. Så var det för alla och det var inte så många bekväma ansikten under middagen. Man såg att det var och kändes stelt när man fick sitta med folk man aldrig hade träffat, samtalen gick trögt kan man lugnt säga.
Efter middagen dansade man pliktskyldigast med varandra och sedan försvann man skyndsamt åt var sitt håll i folkvimlet för att leta upp sina kompisar för att få en någorlunda lyckad kväll.
Konstigt upplägg och det blev rätt opersonligt med så många studenter från flera olika skolor, jag tror det var närmre femhundra personer.
Avslutningsdagen var bättre. De olika gymnasieskolornas studenter samlades i parken runt Kärnan (Ni vet det stora gamla tornet i Helsingborg ovanför Stortorget) för att sedan tåga ner för terasstrapporna vidare ner på torget och sedan varva statyn av Magnus Stenbock sju gånger…
Sedan väntade åkdon av olika slag för hemfärd. Min kusins man hade ordnat en fin femtiotalare. Märke har jag tyvärr glömt.
Det var en bra dag som avslutades med en mindre fest hemma hos en klasskamrat i Höganäs.
Men som sagt 30 år sedan…
Är 50 det nya 40?
Då tyckte jag att folk som var femtio var ganska till åren komna – idag har jag en annan uppfattning.
Man får höra att 50 är det nya 40 – eller dylika floskler. Kanske är det så.
Men kroppen håller inte alltid med. I veckan har jag målat om hela min sons rum; tak, väggar, garderober, fönster och element… Det blev riktigt bra, men min rygg och mina axlar har en annan ålder idag än vad min hjärna har.
Men som sagt: Den ljusnande framtid är vår.
Håll ut och ta hand om varandra så länge.
”Hoppet är vår vän”
TEXT
Thomas Wennerklint
Chefredaktör & ansvarig utgivare
