Lördagskrönikan: ”Tid är något märkligt”

Lördagskrönikan: ”Tid är något märkligt”

2021-01-02 0 av Thomas Wennerklint




LÖRDAGSKRÖNIKAN

Sådär, då kan vi lägga 2020 till handlingarna och ta oss an det nya året som då blir 2021.

Som vanligt blir det lika svårt att vänja sig vid att skriva just 2021 istället för det gamla 2020.

Det tar ett par veckor att per automatik plita ner det nya året när man ska skriva datum.

”Gott nytt år förresten alla kära läsare!  Jag önskar att ni alla får ett bra år”

THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR

Gott nytt år förresten alla kära läsare!  Jag önskar att ni alla får ett bra år.

För det vi har lagt bakom oss har varit ett märkligt år och förhoppningsvis så kommer 2021 att bli ett bättre år ur pandemiperspektiv.

”Skitåret”

Nu tänker jag inte älta mer om det som hände 2020 för det har ju gjorts framlänges och baklänges i alla möjliga forum, men jag hoppas vi har lärt oss något och tar med oss erfarenheterna från ”skitåret”, som det har kallats av så många.

”Skitår” – ja, ur ett generellt perspektiv kan det säkert vara så, men alla människor upplever saker olika och vi är med om många olika händelser under ett år; man kanske gifter sig eller får barn, man kanske får ett nytt jobb eller är med om något annat som också är väldigt positivt.

Så för många har kanske 2020 varit ett rätt bra år även om alla med stor sannolikhet har fått anpassa sig efter covid-19 på ett eller annat sätt.

Så vi kanske inte ska var överdrivet elaka mot 2020, utan konstatera att det varit ett… annorlunda år.

Så här års brukar man också prata om hur fort tiden går. ”Tänk att det redan har gått ett helt år, det är inte klokt egentligen”.

”Allt handlar om perspektiv”

Tid är något märkligt. Man kan verkligen tycka att ett år har gått fort, medan en timmes väntan i något sammanhang kan kännas oändlig.

Jag tror att allt handlar om perspektiv och tid till reflektion. Det är nog alltför sällan vi hinner, eller kanske rättare sagt, tar oss tid till att sitta ner och med eftertanke reflektera över tillvaron.

Självklart påverkas vår tidsuppfattning av många saker. Vad som händer runt omkring oss och framför allt hur vi upplever det som händer; är det kul, intressant, tråkigt eller skrämmande.

För egen del kan jag inte bestämma mig för om 2020 gått fort, eller fortare, än andra år. En del menar att tiden går fortare ju äldre man blir, men det kan jag inte säga att jag märkt av.

Däremot märker jag att många saker man pratar om ligger längre bak i tiden än vad man tror. Det kan handla om när en känd person gick bort eller när en viss film hade premiär.

”Kan starkt rekommendera den”

Häromdagen pratade jag och min kompis Dennis om TV-serien ”Rosens namn” som går på SVT nu. För övrigt så kan jag starkt rekommendera den om ni inte redan börjat se den. Själv har jag redan betat av alla åtta avsnitt på SVT Play.

Men nu till saken. TV-serien bygger på Umberto Ecos debutroman från 1980 och den har också blivit långfilm med Sean Connery och Christian Slater i ett par av huvudrollerna.  Dennis och jag började fundera över när filmen kom, jag vet att jag såg den på bio nämligen.

”Inte ens nära”

”Det måste ha varit i mitten på 90-talet” sa jag, men Dennis ville ha det till tio år tidigare. Han hade rätt. Filmen kom 1986.

Jag var inte ens nära.

Men det handlar kanske om att jag inte hade något annat minne att hänga upp tidpunkten på. Att minnas när saker har hänt är ju alltid lättare om det är förknippat med en stark känslomässig upplevelse.

Sedan blir nog faktisk minnet lite sämre… Tyvärr tycker jag det är svårare att minnas namn och platser från förr. Det är väl åldern.

Åter till tid.

Det är nu elva månader sedan jag skrev den första krönikan i Oskarshamns-Nytt. Det känns faktiskt som ganska länge sedan, men samtidigt har det gått fort. Märkligt igen.

Roligt har det varit i alla fall. Det är inte förrän jag började skriva igen som jag märkte hur mycket jag hade saknat det.

ON fyller snart ett år

Nu fyller snart Oskarshamns-Nytt ett år och det känns som vi kommit en bra bit på väg, kanske längre än vi hade föreställt oss när vi hade våra redaktionsmöten innan sjösättningen av ON den förste februari.

”Häromdagen så såg jag att en av mina krönikor var den mest lästa av alla krönikor 2020. Det var lite överraskande, men roligt förstås”

Häromdagen så såg jag att en av mina krönikor var den mest lästa av alla krönikor 2020. Det var lite överraskande, men roligt förstås.

Att det var den väldigt raljerande krönikan där jag radade upp allt jag var trött på var kanske inte så förvånande. Den var ju en aning provocerande, men det var ju också meningen och det fick tydligen många att läsa. Texten delades också friskt på sociala medier och många uttryckte att det var befriande att få läsa något sådant.

Andra tyckte att det var väldigt mycket gnäll och att jag inte var nöjd med något.

”Inget utan er läsare”

Texten berörde – och det är ju det man vill, så i det avseendet var ju krönikan lyckad.

Nu är det dags att avsluta den här texten. Den första för min del 2021.

Hoppas ni följer med oss på Oskarshamns-Nytt även det här året och sprider till alla ni känner att vi finns.

Vi är inget utan er läsare.

Ha en fortsatt trevlig helg!

/Thomas