Lördagskrönikan: ”Vad f-n får jag för pengarna?”

2020-09-26 0 av Thomas Wennerklint

LÖRDAGSKRÖNIKAN

”Vad f-n får jag för pengarna?”.

I Sverige betalar vi skatt. Ganska mycket skatt. I runda slängar försvinner 30 konorr av varje surt inarbetad hundralapp innan vi ens får in lönen på kontot.

Har jag problem med det?

Nej, inte det minsta!

Skattepengarna används för att skapa det trygga välfärdssamhälle, eller ”folkhemmet” (beskrivningen som myntades under Per Albins tid) som varit Sveriges signum i långa tider.

Kostnader för skola, vård och omsorg betalas via skattsedeln och allt annat i det offentliga rummet som vi som medborgare kan ta del av.

”Fantastiskt”

Tänk att kunna tas om hand av kanske världens bästa sjukvård för den ringa kostnad som vi får betala efter till exempel en operation med sjukhusvistelse. Fantastiskt.

Det systemet ska vi vara rädda om.

Jag vet vad jag talar om. Det har varit och är många läkarbesök och undersökningar i samband med barnens diagnoser. Gratis.

Mediciner som vi inte hade klarat oss utan – gratis.

Gratis blöjor till min son från fyra års ålder, nu är han snart femton. Ni som har barn vet vad sådant kostar.

Så att betala skatt ser jag inget problem med. Jag vet vad jag har fått tillbaka.

Men.

Ibland.

När man ser sig runt om i Sverige nu för tiden undrar man ibland hur systemet fungerar. De som är satta att bestämma över våra skattepengar och sedan fördela dem så att de hamnar där de gör mest nytta.

Då uppstår faktiskt frågan: Vad f-n får jag egentligen för mina pengar?

Nu ger jag mig in på saker som jag inte har full koll på. Det är jag medveten om, det blir lite ett lekmannaperspektiv, men så är det nog för de festa av oss.

Jag besitter inte kunskaper om alla lagar och regler och bidrag som finns idag, absolut inte, men precis som alla andra reagerar man när det dyker upp konstiga nyheter.

Mycket av det som är knepigt idag handlar om migrationspolitik, integrationspolitik, bidrag och bidragsfusk och naturligtvis gäng- och klankriminaliteten.

Här dyker det upp många funderingar kring vad fasen man har använt skattepengar till egentligen.

Att personer med högt uppsatta politiska positioner i andra länder uppburit olika bidrag från försäkringskassan är ju bara den ytterst löjeväckande toppen på ett isberg av okontrollerade utgifter som urholkar välfärden.

Bidrag ja, men till dem som behöver.

Jag ska inte fastna i bidragsdiskussioner och om att kommunernas ekonomier rasat ihop de senaste tre-fyra åren (vi såg det inte komma), men även kommunen jag jobbar i har efter decennier av god ekonomi sedan cirka tre år tillbaka gått med stora underskott och nu ska det sparas – inte minst på skolan. Det vet vi ju hur bra det brukar bli…

Som ni säkert läst har migrationsverket beslutat att säga upp hyresavtalen runt om i länets kommuner, man ska avveckla och antagligen effektivisera, det brukar ju heta så. Man lägger dessutom ner sitt kontor i Högsby.

Konsekvens? Familjer i de bostäder som ska avvecklas, de flesta med utvisningshot hängandes över sig, ska flyttas på. Vart ska de flytta? Det vet de inte själva än. Kanske det blir en liten nätt flytt från Salthäll i Blomstermåla till Östersund, vem vet?

”Otrygg situation”

Familjer i en otrygg situation rycks upp för att ”förvaras” på annan plats i väntan på att de ska kunna utvisas. Flera av dessa familjer har varit här i fyra, kanske fem år. De yngsta barnen kan mycket bra svenska, de äldre har gått i svensk skola länge.

Ett tydligt exempel:

På vårt gymnasium finns en elev som går sitt sista år på sin gymnasieutbildning, en elev som slitit hårt och nått fina resultat, som är trygg i skolmiljön med sina kompisar. Nu ska hen och hens familj flyttas. Ska hen gå färdigt skolan på en helt annan ort? Hur går det, vilka förutsättningar ger det hen?

Vettigt? Humant?

Nej, inte särskilt. Snarare bedrövligt. Man blir ledsen.

Har nu Sverige dessutom investerat i hens utbildning borde vi naturligtvis låta hen slutföra den med rimliga möjligheter.

Här har vi en elev som sköter sig. Satsa på hen! Dessutom borde vi dra nytta av hen i ett framtida yrkesliv och inte utvisa hen och hens familj.

Det stora antal som inte gör vad de ska på gymnasieutbildningarna är en annan femma.

Som sagt så har jag inte övergripande koll på asylskäl och lagar och regler kring PUT –permanent uppehållstillstånd, men det är inte humant att ta emot folk i landet och sedan låta dem vänta i år efter år på att få ett besked – livet bara stannar på ett sätt, ändå måste de förhålla sig till det.

För ett par år sedan pratade jag med en elev, en ensamkommande kille, han hade varit i Sverige i över tre år, han hade fått avslag på sin ansökan om PUT två gånger och överklagat. Nu väntade han på det beskedet för tredje och sista gången. Blev det nej igen fanns det ingen möjlighet att överklaga mer. Mådde han bra? Nej, det gjorde han inte.

”Olidlig”

Han sa till och med att det hade varit ”bättre om jag aldrig blivit insläppt i Sverige”, ovissheten och den långa väntan var olidlig.

Här har vi kärnan. Genom att ta emot människor urskiljningslöst (nästan) för att sedan sätta igång en utgallringsprocess som tar lång tid är ingen human migrationspolitik. Viljan att hjälpa alla har skapat ett utdraget lidande för väldigt många.

Gymnasielagen som kom för några år sedan är bara en tokighet som nu i efterhand skapar onödig ångest för många ungdomar.

Vi är fortfarande (tror jag) ett ganska rikt land och vi ska hjälpa människor. Men vi ska hjälpa dem som har ett behov och en rätt till det. Här kan man fundera om vi har gjort på det bästa sättet.

Att ha en human migrationspolitik är kanske inte att hjälpa precis alla hela tiden, hur smärtsamt det än låter.

Vad får andra egentligen för våra skattepengar?

Trevlig helg!

Ta hand om varandra och håll avstånd.

/Thomas

TEXT

THOMAS WENNERKLINT

thomas@oskarshamns-nytt.se