HELGKRÖNIKAN
Det är inte alltid omslag och titlar stämmer överens med innehållet. Ofta handlar det om att locka läsare, speciellt om det är en okänd författare utan inarbetat namn.
En kvinnlig bekant till mig köpte en gång en roman med titeln ”Nakna män”. Omslaget bestod av ryggtavlan på en mycket muskulös, ung man som såg ut att grovhångla med en kvinna.
Den kvinnliga bekantskapen såg fram emot att få läsa en het roman som ångade av sensualitet och sexuella utsvävningar. Istället visade det sig att romanen handlade om en medelålders man som pendlade mellan en slags obehaglig gubbsjuka och total förvirring.
– Jag förstår inte?
Sade min kvinnliga bekant.
Jag tog över boken. Några kapitel i romanen var rent genialiska i sin humor och beskrivning av en man och hans växande galenskap, men det mesta var bara obegripligt. Jag förstod inte så mycket jag heller. Romanen var så långt ifrån tantsnusk som det bara var möjligt.
Omslag och titel handlar egentligen om yta och kan överföras på oss människor. Ibland blir titeln missvisande så att säga.
Soffan gav ett hotfullt intryck
För flera år sedan kände jag en kvinna som gav ett mycket sårbart intryck. Hon var oerhört söt, ja nästan skir i sin uppenbarelse. Hon var sorten som en man vill gifta sig med och beskydda under resten av sitt liv. Inget ont ska få hända henne!
Jag inbillade mig att hon ägnade hela dagarna åt att sitta i en antik sammetssoffa med soffben formade som lejontassar och brodera samtidigt som hon rodnade varje gång hon hörde grannen spola i toaletten.
Jag blev hembjuden till henne en gång. Hon hade ingen sammetssoffa på lejontassar. Däremot en stor, svart lädersoffa som gav ett hotfullt intryck. Väggarna pryddes av svartvita foton på nakna män som var iförda hundkoppel och handbojor. Jag hade förväntat mig planscher på kattungar som lekte med garnnystan.
Det blev inget långt besök.
Dummare än tåget
En man jag kände från ett tidigare jobb gav ett mycket städat och seriöst intryck och dessutom hade han ett utseende som drog till sig kvinnor. De hängde i klasar kring honom – tills han öppnade munnen.
Det visade sig att han var dummare än tåget. Den dagen han lär sig att stava till sitt namn kommer Vatikanen att anteckna det som ett mirakel. Idag är han över femtio år, lever fortfarande ensam och ägnar kvällarna åt att läsa Biggles och pyssla med sin samling med hockeybilder.
När jag var tonåring så var jag en tönt. En riktig råtönt. Jag led av att vara en tönt. Töntar får ingen flickvän. Så jag drog på mig en jeansjacka, började röka och dricka sprit och lyssna på hårdrock.
Det hjälpte inte.
Gillar att vara en tönt
Man är den man är. Det lyser igenom. Förr eller senare så brister det. Efter några år så gick jag tillbaka till att vara en tönt. Numer så gillar jag att vara en tönt.
Fast jag måste erkänna, ibland så fantiserar jag om att jag är en internationell äventyrare som räddar kvinnor ur eldsvådor och som ideligen uträttar stordåd.
Men sådant är ingenting för en tönt. Så jag får väl sitta kvar här ett tag till och damma vid min dator…
