HELGKRÖNIKAN
Är lite smått förundrad över föräldrar och deras otroliga naivitet när det gäller sin egen avkomma. Har de glömt hur de själva var när de var unga?
Ja, tydligen.
Jag minns tydligt hur korkad och omogen jag var och vilka otroligt dåliga idéer och infall som simmade runt uppe i min skalle när jag var tonåring. Jag är glad att jag överlevde!
Eller är det som så att så fort man blir förälder så raderas allt detta från minnesbanken? Är det därför som föräldrar tycks lita så blint på sin avkomma och släpper iväg dem vind för våg?
Men alla vi som har sluppit undan föräldraskapet minns alla förmaningar man fick – Drick inte! Åk inte med berusade människor! Kom hem i tid!
Man stod där och sade att jaja, det är lugnt!
Litar du på dina barn?
Men så fort man slapp utanför dörrarna så tänkte man att nu jävlar, nu ska jag ge järnet!
– Man måste ju kunna lita på sina barn!
Säger kompisar till mig som har familj.
För de har tydligen glömt hur det var.
En mor litar på lilla Julia när hon säger att hon ska tillbringa helgen hos sin kompis och läsa läxor.
”Min egen sorts läxor!”
Tänker Julia när hon dansar nedför trapporna och ut mot friheten. Julia skiter väl i de där jävla läxorna. Julia är ung, hon är bara arton år och ska ha kul.
Julia tänker ge järnet.
Julia får rätt i en sak, det kommer aldrig mer att bli några läxor för henne. Istället för universitet och akademisk karriär väntar ett liv som ensamstående ung mor med socialbidrag. Modern undrar naturligtvis hur detta kunde hända?
Hon LITADE ju på sin dotter!
Modern har glömt att hon var själv i Julias ålder när hon blev mor och var tvungen att överge sin dröm om att bli en berömd modedesigner i Milano.
Aldrig intresserad av att bli förälder
Jag själv var aldrig intresserad av det traditionella familjelivet. När jag var tjugofem så tänkte jag att det kanske kommer? Om några år så kanske jag börjar längta efter barn?
Flera år senare förstod jag att så kommer aldrig att ske. Jag har ett alldeles för stort behov av frihet och att få vara ifred. Jag är en man som växer i min ensamhet. Dessutom tycker jag att familjekonceptet är banalt. Kom med något nytt, liksom!
Idag är jag för gammal för att skaffa barn, min fru också och det är inget någon av oss sörjer.
Men OM jag t ex hade fått en dotter, hade jag litat på henne? Hade mitt minne av min egen ungdoms synder och misstag raderats ur mitt minne?
Nä, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att jag hade blivit en mycket överbeskyddande fader. Det hade blivit för mycket av det goda helt enkelt, och ni vet hur det ofta blir då – de revolterar i ren protest!
Risken finns att det blir etter jävligare.
Det blir fel hur man än gör.
Tror jag.
Kanske.
Fast vad vet jag? Jag tänker inte ta reda på det hur som helst.
Läs fler krönikor från våra krönikörer
