SÖNDAGSKRÖNIKAN
”Måste någon smälla igen entrédörren precis just nu?!”
Efter en lång varm dag satt jag tillbakalutad i fåtöljen i mitt sovrum.
Fläkten gick på låg effekt, men tillräckligt för att skänka skön svalka åt mig och hunden, Nisse.
Han låg bekvämt på sin sida av sängen med en mjuk kudde under sitt silkeslena huvud och slumrade sött.
Och då smällde entrédörren igen.
Friden störd
Friden störd och hunden gick från slumrande till klarvaken på en sekund.
Klarvaken och klagande klev han ur sängen, för vem kan ligga kvar när lugnet bryts?
Jag blev ensam kvar i min fåtölj i hörnet med fötterna vilande mot sängkanten.
Att rubba mitt lugn när jag satt mig ner att vila krävde mer än en smäll från bottenvåningen.
För Nisse hade det räckt med en fjärtande fluga, men så är han ju hund trots allt.
Lättväckt och alltid redo att undersöka och eventuellt avstyra en katastrof.
Inträffar inga katastrofer räcker det bra med smällande i dörrar eller klampande i trappor.
”Gör mig lugn och trygg”
Så jag fortsatte lugnt min stund av vila trygg i övertygelsen att så länge Nisse vakar händer inget utan att larmet går.
Mitt stora lurviga larm som gör mig lugn och trygg.
Att han tolkar vardagsljud som varningar har jag lärt mig att hantera och fortsätter koppla av.
På återseende nästa vecka med en ny söndagskrönika.
