CHEFREDAKÖTRENS KRÖNIKA
”En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet”, skrev Nobelpristagaren och smålänningen Pär Lagerkvist i diktsamlingen Aftonland, som gavs ut 1953.
Numera är han själv en av dem som levat för längesen (han föddes i Växjö 1891 och dog på Lidingö 1974).
Om 100 år är en annan en av dem som levat för längesen.
Det är sådant en tänker på när en är en nybakad 50-åring.
Jag tänker på min kloka mormor, Ester Rosén, som dog i en hjärtinfarkt 1992 (hon blev 72 år).
Jag tänker på min barndoms stora idol, morfar Karl Rosén, som dog i en hjärtinfarkt 1997 (han blev 83 år).
Jag tänker på min rolige farfar, Karl Axelsson, som dog i en hjärtinfarkt 1984 (han blev 67 år).
Jag tänker på min snälla farmor, Ingegärd Axelsson, som också är en av dem som levat för längesen.
Hon dog i cancer 1981 – endast 54 år gammal.
– Var rädd om Peter, sa hon till min pappa, Owe Axelsson, när hon låg på dödsbädden.
Vi pratade om IK Oskarshamn
Pappa är också en av dem som levat för längesen.
Han dog 2009 – han blev 62 år.
Jag minns den där lördagen som om det var i går.
Det var den 5 december – och jag pratade med farsan i telefon på förmiddagen.
Allt var som vanligt och jag var på väg till Östra Småland/Oskarshamns-Nyheternas lokalredaktion i Västervik för att ta hand om helgbevakningen.
Vi pratade, som vanligt, om IK Oskarshamns framfart i Hockeyallsvenskan.
Och om vädret, förstås, samt en hel del om politik och nyhetshändelser.
”Ha det bra, det var det sista vi sa till varandra”
Peter A Rosén, chefredaktör, ansvarig utgivare, reporter och krönikör på ON
– Ha det bra, det var det sista vi sa till varandra.
När jag kom hem till lägenheten i Oskarshamn, efter en arbetsdag i Västerviks kommun, tog jag en tupplur.
Jag vaknade av att det ringde på dörren.
Gick fram och kikade in i titthålet.
Där stod två poliser.
”Någon har dött – det är mamma eller pappa, förmodligen farsan”, hann jag tänka.
Jag öppnade.
De bad mig sätta mig ner.
De sa att de hade tråkiga nyheter – min far hade ramlat ihop när han var ute och handlade.
Han var död.
Senare fick jag veta att han hade dött av en hjärtinfarkt.
Det var väldigt svårt att ta in.
Jag var givetvis chockad – men jag tänkte bara på en sak: att jag var tvungen att ringa till mina tre halvsyskon, vi har samma pappa, och berätta.
Döden är oacceptabel
Dagen därpå var vi samlade på bårhuset.
Vi höll om varandra.
Där låg vår döde far på en brits – klädd i jacka, skjorta och jeans.
Det såg ut som att han låg och sov.
”Döden är oacceptabel”, minns jag att jag tänkte.
Jag minns också att jag tänkte att jag skulle sakna telefonsamtalen – vi pratade med varandra flera gånger i veckan.
Och ibland sågs vi.
Då kunde vi ge oss ut i naturen och fotografera tillsammans.
Ett minne som dök upp under begravningen i Målilla var ett spontanbeslut en höstdag 2006 – vi bestämde oss för att åka och se en Kalmar FF-match, hemma mot Östers IF på Fredriksskans.
Framför oss i kön stod några glada män.
En av dem vände sig om och frågade om vi ville ha två matchbiljetter. De hade fått två över som de inte behövde.
– Vad ska du ha för dem? frågade jag.
– Ingenting. Ta dem bara – det är kanonplatser på huvudläktaren, i höjd med mittlinjen, sa den trevlige KFF-supportern.
– Oj! Stort tack, sa jag och tog emot dem.
”Gratis är gott”
Farsan, som var en klassisk smålänning med ett utvecklat ekonomiskt sinnelag, blev själaglad.
– Gratis är gott, sa han och skrattade när vi satt där på läktaren.
– Ja, det här ska vi fira. Jag går och köper varsin kopp kaffe och ett par korvar med bröd, sa jag.
KFF vann
Det var den 18 september och Kalmar FF vann med 3–0 inför 6 228 betalande åskådare.
Patrik Rosengren, Lasse Johansson och Mikael Blomberg gjorde målen.
När farsan kom hem satte han upp sin matchbiljett på kylskåpet.
Under de efterföljande åren pratade han ofta om den där matchen.
Den bar han med sig som ett av sina roligaste minnen.
Och jag bär fortfarande med mig matchen.
”Livet är tämligen meningslöst för dem som inte tror på något liv efter döden – men man får skapa sig sin egen mening, som en klok person sa till mig en gång”
Jag återvänder till den emellanåt, när jag tänker på farsan.
Livet är tämligen meningslöst för dem som inte tror på något liv efter döden – men man får skapa sig sin egen mening, som en klok person sa till mig en gång.
Två frihetsälskare
Och meningen är, enligt mig, att ha så roligt som möjligt, och njuta så mycket som möjligt, så länge en kan.
Har en tur kan det räcka med en Kalmar FF-match. Eller en speedwaymatch på Dackarnas hemmabana i Målilla.
Eller en heldag i Stora Hammarsjöområdet utanför Hultsfred, med varsin kamera i högsta hugg.
Där var vi – två frihetsälskare med snarlik gångart – en lördag för cirka 25 år sedan, med våra kameror.
Det ska vara kul att vara gäst hos verkligheten…
