KRÖNIKA
En dold och bortglömd industrihistoria…
Det är vårvintern 1964.
En lastbil, lastad med ett monteringsfärdigt hus, rullar mot Norrköping. Strax bakom följer fabrikören och hans hustru i familjens personbil.
På husmässan ska huset monteras och visas upp för allmänheten.
Allteftersom huset växer fram är det något som skaver hos hustrun.
Morgonen efter sätter hon sig kapprak i sängen.
Lätt sömndrucken
– Det är terrassen! Den kan inte vara tom. Vi måste göra något!
Fabrikören är lätt sömndrucken efter gårdagens hårda arbete med monteringen.
– Det är tidigt. Sov lite till.
Uppmaningen föll som på hälleberget. Han visste hur svårt det var att få stopp på henne när hon väl hade bestämt sig. Det var ungefär som att försöka stoppa en amerikabåt.
– Vi måste göra en solstol som ska stå på terrassen, sa hon.
Sagt och gjort.
Ner till fabriken. Snickaren, hustrun och fabrikören skulle skapa en solstol med deadline till eftermiddagens förhandsvisning av mässan.
Under förhandsvisningen kom en man fram, betraktade huset en stund och sa:
– Huset är fint. Men solstolen vill jag köpa!
Det blev början på ett känt varumärke som lever än i dag.
Solstolen kompletterades med stolar, fåtöljer, bord, pallar, serveringsvagnar, hammockar och mycket annat.
Produktionen växte
Produktionen växte.
Verksamheten skapade vinterarbete åt lokala lantbrukare och uppdrag åt den duktiga mekaniska verkstaden på orten, som utvecklade fiffiga maskiner.
Möblerna såldes inte bara i Sverige, utan även i hela Europa och i USA.
Den lille pojken i familjen växte upp och skickades så småningom till Tyskland för att arbeta hos den tyske agenten och samtidigt lära sig tyska.
Det rullade på.
Kontakterna och affärerna blomstrade samtidigt som fabrikörens och hans hustrus hem sakta tömdes på barn, som flög ut i livet för studier och sedermera familjebildning.
Men det var inte bara barnen som flyttade ut i periferin och därefter gjorde sporadiska nedslag i barndomshemmet.
Utarmades
Även lantbrukarkåren utarmades i takt med att jordbrukarna nådde pensionsåldern och brukningsenheterna blev större.
Det blev allt svårare att bemanna produktionen.
I slutet av 1980-talet såldes varumärket och modellerna till en yngre aktör lite längre söderut i vårt avlånga land.
Den nya ägarfamiljens barn har fört arvet vidare. Än i dag går det att köpa stolar av samma modeller som tillverkades i den gamla ladan på gården i den norra delen av vårt län.
Framtiden för den unge mannen var nog ganska väl utstakad. Han skulle återvända hem när det var dags.
Dags blev det i samma veva som möbelproduktionen såldes.
Han tog över gården och, efter långa diskussioner, även en möbelserie som köparen inte ville ha.
För modern
Den passade inte in i konceptet, tyckte köparen. Den var för modern.
Den unge mannen, som nu var gift och trebarnsfar, tog över allt som hade med möbelserien att göra: maskiner, material, ritningar och mycket annat.
Det fanns bara en liten hake.
Han hade inte en susning om hur han skulle göra.
Ganska snart stod det klart att arbetskraften på orten var borta. Han upptäckte också att produktionen krävde stora investeringar för att tillgången till råmaterial skulle kunna säkerställas.
Han stod inför stora utmaningar, som det heter nu för tiden.
Plötsligt ville mamman och barnen i den yngre familjen på gården åka till Amerika, närmare bestämt Florida.
Det motsatte sig fadern kraftigt, dels av ekonomiska skäl, men kanske främst för att det var kolossalt långt bort för en smålänning.
Allt fanns dessutom tillgängligt på tv.
”Modern var listig, som så många mödrar är”
Wolter Stackelberg, krönikör
Modern var listig, som så många mödrar är.
Hon föreslog att han skulle ta med sig en stol.
Hon visste var hon skulle sätta in stöten, och hela familjen reste till Florida.
Stolen visades upp för ett flertal möbelhandlare, som nästan samstämmigt tyckte att det vore smart att delta på en mässa i Chicago den kommande hösten.
Sagt och gjort – en monter bokades och möbler skickades över.
Den andra resan till USA blev ett faktum.
Från världens alla hörn
Väl i Chicago dök det upp människor från världens alla hörn, bland annat från Australien och Sudan.
Viktigast blev dock kontakten med en man och hans dotter från Malaysia. De kom att tillverka möblerna under lång tid framöver.
Dessutom utökades kollektionen med utemöbler i rostfritt stål och teak.
Nu, nästan 30 år efter dessa globala excesser, har den lille pojken helt obegripligt närmat sig 70-årsåldern.
Nu avvecklas allt.
”Produktionen flyttade utomlands för att slutligen upphöra”
Produktionen flyttades utomlands för att slutligen upphöra.
Lokalerna kommer i stället att hysa husvagnar.
Är det vad vi har att erbjuda på landsbygden?
Fortfarande den lille pojken
Om svaret är ja – vad kommer sedan?
Jag vet inte.
Men jag är fortfarande den lille pojken.
