SÖNDAGSKRÖNIKAN
I ”Djungelboken” säger den pompöse överste Hahti att en elefant aldrig glömmer.
Det gör inte vår hund heller.
I torsdags tog vi vår sedvanliga promenad, den tredje av fyra, kallad tidiga kvällspromenaden.
Vi strosade fram mellan det som var kvar av snön som fallit under helgen.
Så långt allt väl.
Kom ut baktill
Nalle hade haft lite knas med magen och löst detta med att äta gräs.
Att äta gräs funkar bara riktigt bra om du har förmågan att idissla.
Saknas denna förmåga måste gräset komma ut helt igen, antingen framtill eller baktill.
Nu var det dags att bli fri från eländet och det kom ut baktill.
Glad som jag var att vår vovve nu skulle bli fri från sitt magont missade jag att uppmärksamma var han valde att sätta sig.
”Under hela den varma säsongen hade jag med bestämd hand styrt bort Nalle från den stora tisteln han nu valde att sätta sig intill”
Caroline Andersson, krönikör
Under hela den varma säsongen hade jag med bestämd hand styrt bort Nalle från den stora tisteln han nu valde att sätta sig intill.
Tistlar, eller kanske det var en kardborre, kärt barn har många namn och många taggar, har en otrolig förmåga att tova ihop hundpäls.
Så efter uträttade behov stod vi nu inför ett nytt problem.
Mina första försök att få bort de taggiga bollarna gick uselt.
Taggarna borrade sig fast i mina vantar och endast med möda lyckades jag få loss dem till slut.
Att befria Nalle från dem som satt kvar i hans päls skulle endast låta sig göras med hundtrimmern.
Lyckligt ovetande om vad som väntade honom kryssade Nalle vidare mellan snödrivorna.
En prövning
Väl hemma började det som skulle bli en prövning för såväl hund som matte.
Istället för att släppas fri från selen bands en oförstående hund fast vid en garderobsdörr och munkorgen drogs över nosen.
Under de följande minuterna gick såväl hundtrimmer som dammsugare varm när jag klippte bort och dammmsög upp tistlarna som visade sig ha hamnat både här och där.
Efter cirka fem svettiga minuter kunde jag konstatera att samtliga taggbollar var borta.
Tyvärr kunde jag också se att Nalles en gång så vackra svans, hans stolthet, nu var osymmetriskt klippt och sannerligen inget att skryta med.
Lika illa såg det ut på ryggen där jag fått klippa ända ner till underullen för att få honom fri från tistlar.
Men värre än den fula klippningen var ändå Nalles attityd till mig efter mitt slit att hjälpa honom.
Undviker mig
Trots mina försök att få honom på gott humör igen undviker han mig som pesten.
Vi tar promenader, men utan någon entusiasm från hans sida och mina mutor, jag menar godbitar, tar han bara emot med bortvänd blick.
Hade vi haft veckans ris eller ros, hade han gett mig en hel knippa ris, eller snarare tistlar.
Att göra rätt blir uppenbarligen ibland helt fel.
Med hopp om att vara förlåten till nästa söndag lämnar jag tangentbordet för denna gång.
Och till er som har hund: glöm inte att de har minne som elefanter.
