SÖNDAGSKRÖNIKAN
Lördag morgon.
Vaknar till vårsol som silas genom spetsgardinen och fågelkvitter från gården utanför.
Nej, stoppa pressarna! Backa bandet!
Så här började lördag morgon:
suck, djup suck, grymt, suck, suck.
Uppföljt av stor blöt puss någonstans i höjd med mitt vänstra öra.
Nalle var vaken och redo att starta dagen och nu var det bråttom.
Inte bråttom att komma ut och kissa, nej inte alls.
Här pratar vi inte om så triviala ting.
Nalle har fått vårkänslor.
Och när det händer blir allt annat oviktigt.
Allt handlar plötsligt om tikar och deras dofter.
Min lugna lördagsmorgon förbyttes i ett slag till en kapplöpning mot klockan där teet intogs alldeles för hett, flingorna knappt hann suga upp något av yoghurten innan skålen var tom och smörgåsen tog tre tuggor att mala ner och svälja.
På ingen tid alls var morgonbestyren avklarade och vi var ute genom dörren och på väg ner i hissen.
Hade tagit trapporna om det inte inneburit att släpas på sträckt koppel bakom en hund som inte tar hänsyn till mattes hälta eller onda rygg.
Virrig hundrunda
Ute på gården uppstod oenighet om vilket håll vi skulle gå:
Nalle ville gå vänster för att kunna följa doftspår han genast fått vittring på, själv ville jag gå höger för att få en något lugnare promenad. Jag vann och så började en milt uttryckt virrig hundrunda.
Vi knatade på ut från parkeringen och korsade Stångehamnsvägen och så långt var allt väl.
Två lekande katter fick mig att välja höger igen istället för att gå rakt fram.
Nalle godtog mitt val av väg och vi sicksackade oss fram mellan doftspår och kissfläckar.
Men snart blev det trassel.
Det vackra vårvädret hade lockat ut hundägare i hela kvarteret och överallt drogs det i koppel och skälldes.
Doften av löptik svävade i luften och Nalle påverkades mer och mer. Mina försök att nå fram blev alltmer fruktlösa när Nalle med glasartad blick och tilltagande dövhet gick dit dofterna ledde honom.
Nästa runda får husse ta
Vår trivsamma promenad hade förvandlats till ett lidande för såväl hund som matte.
Nalle flämtade och drog för att nå nästa fläck och allra helst nästa tik, matte flämtade och drog för att hålla tillbaka Nalle från att nå sitt mål.
Till slut var pinan, förlåt promenaden, över och jag kunde andas ut. Projekt hundpromenad var avklarat och Nalles behov tillgodosedda.
I alla fall för stunden.
Nästa runda får husse ta.
Han har både starkare röst och mer armstyrka för att styra en hund med vårkänslor.
TEXT
Caroline Andersson
