KRÖNIKA
Underhåll är en dygd.
Biologiska kroppar värnar alltid om sitt innersta.
Skulle du få för dig att bestiga Mount Everest kommer du att möta en ogästvänlig omgivning utan dess like.
Förutom att det är brant och syrefattigt är det kallt och blåsigt.
Vad har jag här att göra?
Du skulle säkert vädra frågan ”vad har jag här att göra?” mer än en gång.
Vad gäller den mänskliga kroppen reagerar den bland annat på syrebrist och kyla.
I klimat likt det jordens högsta punkt levererar tenderar de yttersta extremiteterna att förfrysa.
Kroppens försvar mot det är att offra det minst viktiga, som tår och fingrar, för att rädda mer vitala organ.
”Så där gör också en kommun, om ni inte har tänkt på det”
Wolter Stackelberg, krönikör
Så där gör också en kommun, om ni inte har tänkt på det.
Jag är så gammal att jag minns kommunsammanslagningen i början av 70-talet, då vår kommun, den nordligaste utposten i Kalmar län, kom att ingå i en betydligt större enhet med centralort långt ute på skäret.
Argumentet var att servicen till medborgarna skulle förbättras som en följd av stordriftsfördelar.
Exakt hur det skulle gå till klargjordes varken då eller under de drygt 50 år som har passerat.
Har väl gått sisådär
Det har väl gått sisådär, för att uttrycka det milt.
De medel en kommun har att förfoga över är begränsade.
Det är många som sliter och drar i beslutsfattarnas fickor.
I det perspektivet är det naturligt att man prioriterar det närmaste, som i detta fall är centralorten, med avtagande effekt ju längre ut i periferin man kommer.
”Det är roligare att pytsa in en miljon i ett sommarparty på stranden än i en förskola för tolv lantungar så långt bort att ingen stadsbo har träffat dem”
Det är roligare att pytsa in en miljon i ett sommarparty på stranden än i en förskola för tolv lantungar så långt bort att ingen stadsbo har träffat dem.
Så är det
Ingen skulle medge det, men så är det.
Ett talande exempel är miljön i en gammal bruksort i norra kommundelen.
Innan kommunsammanslagningen sköttes det gemensamma av den dåvarande lilla kommunen, med benägen hjälp av bruket.
Från tid till annan har även fastighetsägare och intresserade medborgare bidragit till vår gemensamma trevnad.
”Det är trevnad det handlar om”
För det är trevnad det handlar om.
I detta exempel flyter en å genom samhället, där ortsbor och andra lägger i sina båtar.
När det begav sig kunde man se fikande familjer som vilade i skuggan medan barnen lekte på den välklippta gräsmattan under de stora, vackra träden.
Allt ska skötas och underhållas.
Naturen är obeveklig i den ständigt malande kampen för överlevnad genom tillväxt.
Inget man kan ändra på
Det här är inget man kan ändra på.
Vill man ha något annat måste man ge sig in i kampen mot elementen och klippa, beskära, ta bort och plantera nytt.
Det vet alla som har en egen trädgård. Det vet alla som har en skog. Och det vet alla som har en park.
Men den här kommunen nära mig, och säkert många andra med den, har valt att hålla händerna för ögonen likt en tvååring, enligt principen att det man inte ser inte finns.
”Parken i fråga är så illa skött att man inte kan se ån längre”
Parken i fråga är så illa skött att man inte kan se ån längre.
Gamla, almsjuka träd får stå kvar och vänta på ett naturligt, obarmhärtigt slut, vilket man värjer sig emot med förbudsskyltar.
Gräset kan inte klippas, påstår man, eftersom risken för nedfallande grenar kan skada personalen.
Varken röjning och trimning utmed åkanten eller ansning av buskar kan genomföras, eftersom det saknas kompetent personal. De är inte utbildade på röjsåg och trimmer.
Hm
Hm.
Skulle det mot förmodan gå att vidta livsuppehållande åtgärder för ortens lunga, så går det ändå inte – fåglarna häckar!
”Argumenten för att inte göra något är oändliga”
Argumenten för att inte göra något är oändliga.
Under tiden lider människor som bor i samhället under sina promenader med hunden eller på väg till affären.
Antikbutiken hade mycket hellre befunnit sig i en vacker liten ort än i detta klorofyllstinna inferno, om det inte vore för att ägaren äger fastigheten.
Övriga fastighetsägare hade haft lättare att hyra ut sina bostäder i en välskött by med goda kommunikationer.
Det här är även en första kontakt med kommunen för dem som kommer norrifrån.
Det var tider det!
Hjärtat, där parkerna är välansade, rondellerna dignar av blomsterprakt och Storgatan kantas av välskötta blomlådor, ligger cirka 45 minuter bort.
Dit kanske besökarna aldrig kommer när kommunen visar detta fula tryne som sin första hälsning.
Parken är vacker, men det krävs fantasi för att ta det till sig.
Stenen restes till minne av kung Gustaf VI Adolf, vid hans besök den 21 maj 1954. Stenen är även försedd med kungens namnteckning.
Det var tider det!
