INSÄNDARE
Snart, naturvänner, är januari slut.
I år en månad med mycket snö och kyla.
En besvärlig tid för snöröjningen och de vilda djuren har fått kämpa extra för sitt dagliga intag av mat.
Bondens åkrar med höstsådd har legat vita, ändå lätta platser att skrapa fram maten på, fler och fler gröna fläckar lyser upp i det vita.
Under perioden mellan februari och mitten av augusti, med lite grums mellan 1 maj och 15 juni, har man kunnat njuta av flockar av betande djur, alla tider på dygnet.
”Detta är inte viltvård”
Men vänta nu!
Vadå, grums?
Varför skall man idka viltvård under reproduktionstiden?
Nej, detta är inte viltvård, bara nöjes- och troféjakt, för man är ute efter hornbärande bockar.
Nyfejade och fina.
Makabra troféer att hänga på väggen.
Det märkliga är att just denna jakt inte får ske med hundar!
Så plötsligt går det att jaga utan lös hund (eftersök undantaget)!
Under denna korta tid tvingas djuren ändra sina måltider, sin dygnsrytm och plötsligt är det tomt, inte ett liv.
Som i ett trollslag har livet förändrats, synupplevelserna tagits bort och en liten grupp har tagit över.
Visserligen en krympande grupp, men det är oväsentligt.
Gruppen ger sig ut, först lite tyst och försiktigt, för att skjuta bort de hornbärande djuren, med öronbedövande dån, som vi besökande blir knäsvaga av.
Senare på hösten får man släppa sina hundar hur som helst och vi kan då uppleva vilda jakter genom platser där skogens guld kan plockas och ibland är det bara skällandet som stör, men oftast kommer den där öronbedövande smällen.
”Vadå fritt?”
Den där smällen där livsstilen man försöker försvara inte är ovärderlig och livsviktig.
Den där livsstilen där man dödar ett fullt friskt djur, med motiveringen att det har ju fåt leva ett fritt liv.
Fram tills nu! Vadå fritt? En beslutsrätt, du men inte du!
Under knappt sex månader är de ganska fredade, för under vissa månader måste djuren störas av jakt, tävlingar och hundarnas träning.
Djuren får ändra sina livsbetingelser.
De har tvingats bli nattaktiva. Flockdjur skingras och årsungar får klara sig själva…
”Allemansrätten måste gå före jakträtten!”
Mikael Beckman, Täby
Livsviktig för vem och varför? Hur kan detta bli en livsstil?
Markägaren hävdar äganderätten.
Jo, det är sant, men bara då djuret befinner sig inom markägarens gräns, sedan är det någon annan som tar vid.
Har den tur är det jaktförbud på den marken.
Hundarna däremot får springa hur de vill och att påstå att detta kan vara en försvarbar livstil, känns främmande.
Traditionsenliga aktiviteter, men inte livsviktiga.
Stora pengar är i omlopp.
Avel, inköp av nya hjälpmedel, försäkringar, bilar och hundar.
”Bullrar, skrämmer och påverkar!”
Man bullrar, skrämmer och påverkar!
När jag är ute och plockar det som tillhör oss alla, kan det uppstå konfrontationer, där jag enligt den vikande gruppen stör och jag måste avlägsna mig.
Jakträtten går nämligen före allemansrätten!
Sverige borde styras av politiker och tjänstemän, där jaktfrågor beslutas av de som inte har jaktkort/jaktintressen!
Demokratiskt är vi numerärt extremt många fler och viss jakt måste förekomma, men inte ren nöjes- och troféjakt, där löshundsjakten är förödande för det vilda och oftast, för många, ett djurplågeri, även för jakthunden.
Allemansrätten måste gå före jakträtten!
Mikael Beckman
Täby
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
