INSÄNDARE
I tidningarna så kan man läsa att ensamhet har blivit ett problem i Sverige.
Jag växte upp i en värld och i ett samhälle som brydde sig. Under barndomen så var jag omhuldad och skyddad av de vuxna. När jag blev tonåring och lämnade mitt trygga barndomshem så vandrade jag ut i ett samhälle som fortfarande värnade om sina medborgare. Det var ett samhälle som slog vakt om solidaritet och jämlikhet.
Man var aldrig ensam.
Sverige var vid denna tid ett av världens rikaste och tryggaste länder. Man kunde lita på staten. Myndigheterna och politikerna hade inte börjat vända sig emot sina egna medborgare.
Om man känner sig trygg så behöver man inte heller känna sig ensam.
Drabbas av hemlängtan
Jag har kommit i den åldern då jag helt plötsligt kan drabbas av hemlängtan. Vem hade kunnat tro det? Jag som en gång inte ville något annat än att komma så långt bort som möjligt. Men så helt plötsligt så kan man sitta en kväll och förnimma en viss smak eller höra röster från det förflutna.
Men det finns inte längre något kvar. Det finns inte längre någon som ropar att maten är klar och skolgården som en gång var så stor och skrämmande har krympt till en liten asfaltsplätt.
Att resa hem är att besöka sin barndoms gravplats.
Jag minns min första skoldag. Jag satt på en bänk ute på skolgården. Jag tänkte inte gå in i det där klassrummet frivilligt.
”Här tänker jag sitta tills katten skiter järn!”
Minns jag att jag tänkte.
Till slut kom min lärarinna ut och hämtade mig.
– Nu får det vara slut på dumheterna!, sade hon och ryckte upp mig från bänken och släpade in mig i klassrummet.
Det var ett samhälle som brydde sig.
Ensam och övergiven
Tänk om man skulle praktisera samma beteende som vuxen? Man sätter sig på en bänk utanför sin arbetsplats och tänker att dit in går jag inte frivilligt! Till slut så dyker en irriterad chef upp.
Nu är man vuxen och säger till chefen att jodå, här sitter man och här tänker man sitta kvar tills katten skiter järn – så det så!
Fast nu så säger de inte att det får vara slut på dumheterna, man får istället sparken och så står man övergiven i ett samhälle som inte längre bryr sig.
Man har blivit helt ensam.
Peter Ferm
LÄS MER: Insändare från våra läsare
