INSÄNDARE
Nu har Oskarshamns kommun beslutat att minutstyrningen inom äldreomsorgen ska avskaffas.
Och vet ni vad?
Tack.
På riktigt.
För en gångs skull känns det faktiskt som att någon har lyssnat på oss som arbetar ute i verksamheten.
Vi som varje dag försöker få minuter, människor, behov och verklighet att gå ihop – trots att verkligheten ganska sällan bryr sig om vad som står i ett tidsschema.
Behöver verkstad
Men nu kommer den viktiga delen:
Gör det också. Nu.
Låt inte detta bli ännu ett beslut som fattas och applåderas, som det skrivs några fina rader om – och som sedan ska ”utredas”, ”förankras”, ”implementeras” och diskuteras i så många led att personalen hinner gå i pension innan någonting faktiskt förändras.
Vi behöver inte fler fina ord.
Vi behöver verkstad.
”Glöm inte oss i ytterområdena”
Omsorgsanställd i Oskarshamns kommun
Och om förändringen ska börja genom ett pilotprojekt så vill jag skicka med en väldigt enkel sak:
Glöm inte oss i ytterområdena.
Vi deltar gärna.
Låt gärna någon av verksamheterna ute i ytterområdena få vara en del av pilotprojektet från början.
Här finns precis samma behov av förändring, och på många håll dessutom långa avstånd, restider och en verklighet där minutstyrning kan bli extra märklig.
Så om kommunen nu vill prova ett nytt arbetssätt i praktiken – kom ut hit också.
Ställer gärna upp
Vi ställer gärna upp.
För minutstyrningen är bara en del av ett betydligt större problem inom äldreomsorgen i Oskarshamns kommun: kommunikationen mellan dem som fattar besluten och dem som faktiskt utför arbetet.
Vi på golvet har gjort precis allt man rimligen kan begära av oss.
Vi har sagt ifrån på möten.
Vi har pratat med chefer.
Vi har varit i tidningarna.
Vi har varit i radio.
Vi har skrivit insändare.
Vi har lyft problemen gång på gång på gång.
”Hur många fler sätt ska vi behöva hitta för att bli hörda?”
Hur många fler sätt ska vi behöva hitta för att bli hörda?
Det kan inte fortsätta vara så att information och synpunkter ska gå uppåt genom flera mellanhänder, samtidigt som besluten kommer tillbaka ned samma väg och någonstans däremellan verkar halva verkligheten försvinna.
De som sitter högre upp måste börja komma ner till oss. Inte tvärtom.
Kom ut till arbetsplatserna.
Sätt er ner med undersköterskorna och vårdbiträdena.
Prata med dem som står i hallen klockan sju på morgonen och försöker få ihop en arbetsdag där någon blivit sjuk, en brukare behöver mer hjälp än planerat och schemat redan från början är pressat.
Och åk gärna utanför centralorten också.
Kom ut till ytterområdena, där avstånden är längre och förutsättningarna ibland ser helt annorlunda ut.
Fråga oss hur verkligheten faktiskt ser ut.
Lyssna på svaret
Och framför allt: lyssna på svaret.
För det här handlar inte bara om minutstyrning.
”Vi har fortfarande personalbrist. Folk har slutat”
Vi har fortfarande personalbrist. Folk har slutat.
Vi har under lång tid varnat för utvecklingen. Vi har pratat om scheman, arbetsmiljö och det förbannade arbetet varannan helg, som gång på gång kommer upp som ett hinder för att behålla och rekrytera personal.
Samtidigt har vi i personalen fått höra att vi själva ska fundera på hur vi kan marknadsföra äldreomsorgen på sociala medier för att locka nya medarbetare.
Men kanske ska man börja i andra änden?
Gör arbetet attraktivt först.
Det spelar ingen roll hur snygg annonsen på Facebook är om verkligheten bakom den fortfarande innebär personalbrist, dålig kommunikation, pressade scheman och medarbetare som känner att ingen högre upp lyssnar.
Inte nästa år
Därför är beslutet om minutstyrningen viktigt.
Det kan faktiskt vara början på någonting bra.
Men då måste kommunen visa att man menar allvar.
Inte nästa år.
Inte efter ytterligare tre arbetsgrupper.
Inte när nästa omorganisation är färdig.
Så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt.
Låt personalen märka skillnaden ute i verksamheten.
Låt gärna pilotprojektet nå även oss i ytterområdena.
Och använd det här som början på någonting ännu viktigare: en äldreomsorg där besluten inte bara fattas ovanför våra huvuden, utan tillsammans med dem som faktiskt vet hur arbetet fungerar.
För vi har pratat.
Vi har skrivit.
Vi har gått på möten.
”Nu är bollen hos er”
Vi har varit i medierna.
Vi har försökt på alla sätt vi kan.
Nu är faktiskt bollen hos er.
Och återigen: tack för att någon lyssnade på oss när det gällde minutstyrningen.
Men det finaste tack vi kan få tillbaka är inte ännu ett pressmeddelande.
Det är att beslutet märks ute på golvet – även utanför centralorten.
Omsorgsanställd
