KRÖNIKA
För ett tag sen skrev jag en krönika om när jag började som pappersarbetare på Papyrus i Mölndal.
Den handlade om hur jag valde mitt arbete som pappersarbetare för att jag ville göra skillnad och avtryck.
Den var ju egentligen menad som lite av en satir.
Jag tror nog inte att det gick fram.
Naturligtvis tänkte jag inte ett ögonblick på att jag ville göra avtryck eller bli en av ”hjältarna”.
Jag var skoltrött och ville tjäna pengar.
Mer var det inte med det.
Papyrus behövde folk och då var det där jag hamnade.
”Vi gjorde verkligen skillnad”
Allt det jag skrev om pappersarbetet och papprets betydelse för allas våra liv var dock sant.
Vi gjorde verkligen skillnad.
Problemet är att inte ens på den tiden, när arbetsrätt, välfärdssystem och levnadsstandard fortfarande var på stark frammarsch för LO-kollektivet, fick en arbetare känna sig som en viktig kugge i samhället.
I stället skulle man vara tacksam för att man hade jobb.
Äran tillägnades de vi gjorde pappret åt.
Lärarna, läkarna, ingenjörerna, med flera.
Hur många gånger har vi inte hört journalister, läkare, biologer och andra breda ut sig om hur de valt sitt jobb för att de vill upplysa och förmedla, vill hjälpa sina medmänniskor, göra skillnad, arbeta för att förbättra vår miljö, bidra till den biologiska mångfalden, med mera.
Till saken hör ju att utan trycksvärta, papper, tryckpressar, pennor, med mera, skulle varken journalister, läkare, ingenjörer eller någon statstjänsteman kunna sköta sitt jobb. Faktum är att inte ens vi pappersarbetare kunde sköta våra jobb utan papper.
Missförstå mig inte.
”Alla är viktiga”
Alla uppräknade måste finnas på sina poster för att vårt samhälle ska fungera.
Alla är viktiga kuggar i maskineriet.
Dock har jag under alla de år jag arbetade som industriarbetare aldrig hört någon av mina arbetskamrater säga att de valt sitt jobb för att de ville göra skillnad eller att det var för att exempelvis barnen skulle få papper till sina skolböcker.
Många var bara tacksamma att de hade jobb.
Det betydde dock inte att samtliga inte var medvetna om att det som gjordes var ett viktigt och samhällsnödvändigt arbete.
Det visste vi alla.
Vi omnämndes bara ganska sällan.
Idag omnämns industriarbetarna ändå mer sällan.
”Kallas inte arbetare”
Faktiskt så kallas de inte ens för arbetare i våra medier längre.
Nu ska de tituleras ”lågutbildade”.
För ett tag sedan när man hade ett reportage om någon industri i USA och de anställda kallades ”workers”.
Detta kommenterades sedan med att i USA använder många fortfarande det lite mindre moderna ordet arbetare istället för det mer ”korrekta” ”lågutbildade”.
När jag befann mig i industrin hade vi en helt annan arbetsrätt och anställningstrygghet än idag.
I början på 90-talet vände skutan och inskränkningarna i välfärdssamhället och arbetsrätten tog sin början.
Nu monteras både arbetsrätten och välfärdssystemet ner mer och mer. Arbetsförmedlingens jobb övertas alltmer av mer eller mindre oseriösa bemanningsföretag.
LO-avtal gäller knappt längre.
Det är de avtal som tydligen EU bestämt som gäller i första hand.
Vi har också fått en jättelik svart arbetsmarknad.
Arbetare, som alltså kallas ”lågutbildade” numera, nämns idag bara som ”arbetskostnader”.
Något som måste bli billigare för att företagen ska få lättare att anställa. Liksom om de vore en börda snarare än en nödvändig kugge i samhällsmaskineriet.
Enligt min uppfattning finns inte lågutbildade.
Man är lika utbildad som sin ålder oavsett vilka skolor man har gått i eller vad man har jobbat med.
Den som använder ordet har själv stora brister i sin utbildning.
Tänk om långtradarchaufförerna som kör mat till alla affärer och stormarknader bara skulle stanna sina bilar längs vägen och strunta i att köra fram varorna.
Vad skulle hända om städpersonal, sjuksköterskor, vårdbiträden, de som arbetar i tillverkningsindustrin, lokförarna, med flera, bara stannade hemma?
Då skulle vi nog verkligen få reda på vilka som gjorde skillnad.
”Vi kan vända på steken”
Pieter Wallenberg sa ju en gång i början på 90-talet att det var på tiden att våra chefredaktörer lärde journalisterna vilka som satte fram maten på deras tallrikar.
Då menade han alltså sig själv.
Inte läsarna som köpte tidningarna.
Vi kan väl vända på den steken.
Är det inte på tiden att våra arbetare lär överheten vilka det är som sätter fram maten på deras tallrikar?
TEXT
PIERRE STJERNFELDT
