HELGKRÖNIKAN
Jag har oftast inga problem med att somna.
Jag tar fram något trevligt minne och försjunker i det. Fem minuter senare sover jag.
Det sägs att man ibland får uppleva det man tänker på innan man somnar i sina drömmar. Det stämmer. I alla fall ibland. Följaktligen har jag vandrat omkring i mitt barndomsland otaliga nätter med en varm vind i ansiktet.
Jag har cyklat omkring på min blå Crescent med högt stockholmsstyre och känt de sommarvarma pedalerna under mina fotsulor och jag har återupplevt känslan av att som ung man få hålla en flicka i handen för första gången. Ett antal gånger har jag t o m mött min fru.
Tacksam över alla minnen
Våra minnen är det bästa vi har. Jag är väldigt rädd om mina minnen och tacksam över dem.
På ett tidigare jobb jag hade så var det en man som vi kan kalla för Janne som visade upp en oanad talang som imitatör av Daffy Duck. Tidigare hade Janne varit en rätt så oansenlig och tystlåten man, men helt plötsligt började han roa omgivningen under lunchrasterna med att bryta ut i ett läspande pladder som var en korrekt imitation av Daffy Duck.
– Ha! Ha! Jävla Janne, va?
Sedan stack vi ut och jobbade igen.
Det var när Janne började köra sina Daffy Duck-imitationer under sina kundbesök som cheferna insåg att något var fel. Janne pladdrade så spottet sprutade och gick omkring drog sig i struten oavbrutet. Ett sådant beteende har naturligtvis en negativ inverkan på ett företags anseende.
Det visade sig att Janne hade drabbats av galopperande senildemens. Efter några månader var hela hans personlighet utraderad. Allt. Inga minnen kvar. Bara galenskap och förvirring.
Janne var bara drygt femtio år.
Sådant skrämmer mig. För vad är man utan sina minnen? Ingenting! Allt man varit med om, allt man har strävat efter, alla släktingar och vänner är borta för alltid.
Hoppas på Gud
Senildemens påminner om det tillstånd som ateisterna tror väntar efter döden – evigt sändningsuppehåll. En total ickeexistens. Man vet inte ens om att man inte längre existerar.
Blotta tanken får mig att hissna av skräck.
Jag är en man som hoppas på Gud. Därför hoppas jag även att han eller hon har ordnat det på bästa sätt för mig den dagen det är dags för mig att segla vidare.
Kanske fungerar det likadant som när man somnar? Om jag tänker på något fint just då när det är dags, så kanske jag helt plötsligt slår upp ögonen i mitt barndomsland igen, det är mitt första sommarlov och morsan ropar på mig från fönstret att maten är klar.
Vem vet?
Det finns lika många teorier om Gud och vad som händer efter döden som det finns stjärnor i rymden. Det finns inga rätt eller fel. Bara hopp. Jag väljer att hoppas på det bästa alternativet för min del.
Det finns kanske en plats i universum som enbart består av vackra minnen.
Det hade varit Paradiset för mig.
Läs fler texter av våra krönikörer
