HELGKRÖNIKAN
Jag läste om en kille som hade bestigit ett väldigt högt berg. Han ville känna närvaron av Gud.
Det framgick inte av artikeln om han verkligen kände närvaron av Gud, däremot hade han drabbats av ränndreta under nedstigningen. Det var nog en viss närvaro i den känslan också.
Jag tror inte att han kom nära Gud. Jag tror inte att det går att komma i närheten av Gud fysiskt.
Jag tror istället att det handlar om känslor, att känna en förnimmelse av Gud. Man behöver inte klättra upp för ett berg för att komma nära Gud.
Jobbade nattskiftet
Under några år i min ungdom så jobbade jag på olika Finlands- och Estlandsfärjor. Där mötte jag Matilda. Hon jobbade som hyttstäderska. Jag jobbade nattskift i köket, hon jobbade dagtid. Ibland korsades våra vägar.
Matilda var adopterad från Eritrea och var en stor besvikelse för sina föräldrar. De hade önskat att hon hade studerat och fått ett fint och välbetalt yrke. Hennes föräldrar var förmögna. Fint folk. De bodde i en villa på Lidingö och hade önskat sig en dotter som kunde göra dem stolta.
Det kunde de glömma.
Matilda hade andra intressen. Hon tog dagen som den kom. Hon gillade att ha kul och flyta omkring i livet. Ibland tog hon ett jobb så att hon fick ihop lite pengar, sedan stack hon iväg någonstans. Hon blev aldrig långvarig vid någon arbetsplats.
Matilda var en ung kvinna som skrattade och log ofta.
Hon var den vackraste kvinna jag hade sett i hela mitt liv. Jag förundrades över att hon ville umgås med mig.
Vacker sommarmorgon
En morgon sken solen över Östersjön och det var helt vindstilla. Det var en av dessa sällsynt vackra sommarmorgnar. Klockan sex på morgonen gick jag av mitt nattskift. I korridoren mötte jag Matilda. Hon skulle börja jobba.
– Skit i jobbet! Det är sommar och solen skiner! Vi sticker ut på däck och sätter oss!
Jag hade med mig några flaskor vin. Jag hade snott dem ur ett förråd i köket. Det skulle bli ett oherrans liv till kvällen. Det struntade jag i.
– Ja, vem bryr sig egentligen?
Sade Matilda och släppte sin städvagn.
Tidigt på morgonen, högt uppe på ett tomt soldäck satt vi och skickade vinflaskorna emellan oss. Havet låg alldeles spegelblankt. Vi var de enda vakna människorna på hela färjan. Vi var unga och just då så tror jag att Gud var närvarande.
Det var en av mina bästa stunder på jorden.
Jag kunde känna Guds närvaro i solstrålarna som bröts genom vinflaskan som Matilda förde till sin mun. Jag tror att Gud just då hade bestämt sig för att hälsa på några av sina skapelser för en stund. Kolla så att vi skötte oss och hade trevligt. Jag tror att Gud gillar när vi smiter iväg från våra jobb.
Möten mellan människor
Jag vet inte var Gud håller till – eller om han eller hon ens existerar! Men om Gud finns så tror jag inte att man hittar honom vid våra arbetsplatser. Jag tror istället att han kommer och hälsar på när vi har kul, i möten mellan människor. När vi gör något som får oss att må bra!
När en fader sitter och försöker lära sin sexåriga dotter att läsa så tror jag att Gud har smugit upp bakom dem och kollar så att det inte är någon tråkig bok som farsan har valt, och när nittioåriga Arvid släpper sin rollator och rymmer ifrån servicehuset så tror jag också att Gud har ett finger med i spelet. Han kanske t o m visar vägen till Märta, Arvids första flickvän som han träffade en gång för länge sedan. När han var ung och på rymmen från sitt tråkiga jobb på tegelbruket.
Arvid ville bli luffare istället för att kasta bort livet vid en tegelugn. Det var sommar. En fin tid att tillbringa på vägarna. Arvid vandrade iväg och stundvis så slog kanske Gud följe med honom.
Märta hade suttit övergiven utanför en lanthandel en lördagskväll. Arvid hade bjudit henne på sprit. Det hade haft god inverkan på Märtas omdöme. Efter en stund så följde hon gärna med Arvid upp i skogen.
Det blev ett kort men intensivt möte som Arvid aldrig glömde.
Rymde från servicehuset
Åren gick och en dag så ledde vägarna som Arvid vandrade på fram till ett servicehus. Där blev han kvar. Dagarna ägnade han åt att sitta på sitt rum och tänka tillbaka på sitt liv som ung när han en sommardag mötte Märta utanför en lanthandel.
Men så en dag så flög fan i honom. Han vaknade upp till en solig sommarmorgon som påminde honom om den där sommardagen när han i sin ungdom vände ryggen åt tegelbruket och vandrade iväg längs vägarna.
Arvid rymde från servicehuset!
– Jag såg honom utanför gamla Märtas stuga! Han hade en spritpåse med sig!
Sade en av skötarna.
Ingen kunde begripa hur han hade hittat hem till henne. Vem hade givit honom adressen?
Kanske var det Gud?
Jag hoppas att Arvid och Märta hann låsa dörren om sig innan skötarna dök upp.
I morse när jag vaknade så var jag på ett strålande humör trots att jag skulle iväg till jobbet. Jag satte mig vid datorn och skrev. Jag hade egentligen inte tid men det struntade jag i. Man måste ta tillvara på de fina morgnarna.
När Gud kommer och hälsar på.
Jag kom en timma för sent till jobbet.
Vem bryr sig?
Läs fler krönikör av Peter Ferm
