KRÖNIKA
Inget växer till himmelen.
Mänskligt övermod förenat med girighet och ärelystnad finns beskrivet i många varianter genom historien.
Mitt första exempel är berättelsen om Babels torn, nedtecknad i Första Moseboken.
Den handlar om ett folk som, efter Noaks ark, slog sig ner för att bygga en stad.
Det gillade inte Herren
I staden ville de uppföra ett torn som skulle sträcka sig till himmelen.
Det gillade inte Herren, så han for ner och hällde grus i maskineriet genom att krångla till det språk de alla hade gemensamt.
När han var klar förstod de inte varandra, bygget fick avbrytas och folken spreds över jorden.
Berättelsen om Ikaros och solen står att finna i den grekiska mytologin.
Ikaros och hans pappa flydde i en egensnickrad manick bestående av fjädrar och vax.
Över Egeiska havet fick Ikaros, trots pappans varningar, för sig att han skulle flyga mot solen.
Väl där, eller åtminstone något närmare, blev det så varmt att vaxet smälte, fjädrarna lossnade och Ikaros hamnade så småningom med ett plask i havet.
Inspirerad av ”Handbok för Gröna Visionärer” återkommer jag till berättelsen om hur du ska göra för att kunna berika dig i vår tid av ”gröna bubblor”.
Skrupelfrihet
Den förrförra krönikan handlade om hur du beskriver ett projekt, gärna gigantiskt, som ska kunna rädda jorden från undergång.
Din personlighet bör innehålla egenskaper som talförhet, utseende och charm, men framför allt skrupelfrihet.
Tekniska färdigheter inom elektroniska nymodigheter och programvaror som PowerPoint har ersatt stentavlor och pergament.
Slutligen fick du en hint om hur du kan casha in för egen del utan att någon märker det.
Den förra krönikan gav oss insikter i konsten att knyta till sig människor från många olika läger med stora säckar pengar, såsom EU, pensionsfonder, kommuner och diverse olika ståndortsanpassade program, till klimatnarrativet, så kallade ”-kliv”.
Här börjar vi se girighet och ärelystnad gå hand i hand.
Nu, när finansieringen åtminstone nästan är på plats, industrimarken är säkrad och diverse byggnader delvis uppförda, är det dags att påbörja det som började med föredrag inför andfådda politiker, opinionsbildare, kommunala ”näringslivstjänstehennar” och journalister.
Du närmar dig tidpunkten för leverans, ett vanligt begrepp i näringslivet.
Det kan vara en första vätgasmack, ett vätgasdrivet dagis, en fossilfri järnbit eller ett egenproducerat batteri.
Du vet att det inte kommer att fungera.
Hemmalaget
Nu är det bra om du omger dig med en massiv krockkudde som vi kan kalla ”hemmalaget”.
Den bör bestå av troende och medberoende människor som investerat tung prestige i din framgång.
Det går inte att ha ”rätt” – men med ett underlag så massivt att näst intill ingen orkar ifrågasätta visionen, och därmed alla dina stödtrupper, går det lätt att skjuta tvivlarna i sank.
Hemmalaget bör bestå av ett antal personligheter för att vara effektivt:
– Teknikoptimisten, en personlighetstyp som ställt sig över fysikens lagar.
– Bidragsromantikern, för vilken skattepengar inte är en kostnad, utan en ”signal” som visar riktning. Ju mer, desto bättre.
– Berättelseförvaltaren, ofta en journalist, lagd åt det arbetsskygga hållet, som tar dina texter i stället för att tänka och skriva egna.
– Jobbalkemisten, en politisk eller facklig individ som ser potential där andra ser tomma stolar.
En politiker, särskilt en kommunal sådan, drivs inte främst av girighet, men väl av ärelystnad.
De smälter som vax inför argumentet att kommunen ska ”sättas på kartan”.
Till hen säljer du inte in en fabrik, utan en biljett ut ur anonymiteten.
Rent tekniskt är koldioxiden din kassako.
Nödvändig och osynlig
Den är förvisso nödvändig och osynlig.
Ingen vet vilken skada den skulle kunna ställa till med.
Det gäller att bortse från det faktum att allt levande på jorden är beroende av den – utan att nämna att allt skulle gå åt pipsvängen om det skulle bli för lite.
Du har lösningen.
Du har räknat på det, ungefär så här:
Miljönytta = (Utsläpp vi aldrig gjorde) x (Pris du själv hittat på)
Verkligheten, den obevekliga verkligheten, kommer tillbaka som visans boll.
”Nu börjar det gnissla!”
Wolter Stackelberg, krönikör
Nu börjar det gnissla!
Fabriken skulle ha varit klar sedan länge, maskinerna skulle ha rullat på och provleveranser skulle ha godkänts.
Finansiärerna börjar ana ugglor i mossen, vilket tar sig uttryck i mer och mer villkorade ”kapitalrundor”.
Det måste du lära dig att formulera om när du kommunicerar att det kommit in mer pengar i projektet och påstår att ni är fullfinansierade.
Behöver du gjuta olja på vågorna tillsätter du en utredning som ska visa att ni är på rätt väg, om än kanske något försenade.
Om det mot förmodan leder till fler ifrågasättanden kan du som visionär alltid säga:
”Jag litar på den oberoende konsulten.”
Politikern säger:
”Satsningen bygger på näringslivets kalkyler.”
Och konsulten säger:
”Vi har räknat strikt efter beställarens antaganden.”
Vips, så har du en vattentät ansvarscirkel – där ingen tar ansvar!
När skavet blir mer och mer påtagligt gäller det att ha satt investerare och politiker i en sits som gör det omöjligt att backa. Vägen framåt ska synas rakare än den du ser när du vänder dig om.
När väl sista steget är taget kan du i lugn och ro stå på den tomma plats där fabriken skulle ha stått.
Du sålde inte en fabrik, du sålde en vision.
Marknaden betalade för en dröm om minskade utsläpp av koldioxid.
Du klarade dig bättre
Att det inte blev så kan inte vara ditt ansvar.
Du behöver inte titta dig över axeln.
Ingen kommer att jaga dig.
Investerarna får konstatera att de satsade andras pengar i blindo.
Du lever och har i alla fall lärt dig att bygga luftslott.
Du klarade dig bättre än Ikaros och de som byggde Babels torn.
