KRÖNIKA
Det råder tydligen Håkan Hellström-feber i Kalmar län. Under fredagskvällen fylldes Fredriksskans i Kalmar av över 13 000 sjungande och dansande människor.
Det är förvisso inte i närheten av hans enorma, utsålda spelningar på Ullevi i hemstaden Göteborg – men det är ändå ljusår ifrån den där publiksiffran som noterades när han spelade i Oskarshamn för tjugo år sedan.
Det var den 11 mars 2006 som Håkan Hellström klev upp på scenen i Oskarshamn.
På den tiden jobbade jag bland annat på Sagabiografen där jag träffade Erik Axetun. Han drev företaget Axlight och låg bakom konsertsatsningen tillsammans med IK Oskarshamn om jag inte missminner mig.
Jag minns faktiskt inte riktigt vad det var jag hjälpte Erik med inför arrangemanget, men som tack för hjälpen så fick jag i alla fall fyra biljetter. Ärligt talat var jag inte ett dugg sugen på att gå.
Jag är en av de som aldrig gillat Håkan Hellström.
Allsång på Skansen och nya trender
Jag har väldigt svårt för artister som inte kan sjunga.
Det uppenbarligen blivit någon slags trend i Musik-Sverige. Det räcker ju med att slå på Allsång på Skansen för att se en massa mer eller mindre okända artister som inte träffar tonerna. Kanske inte så konstigt att klagomålen haglar över allsången i år.
Nu är jag väl inget större fan av allsångsprogrammet överlag heller, men min sambo vill gärna titta och visst uppskattar jag en del av allsångslåtarna och artisterna som faktiskt kan sjunga.
Men, hur eller hur (som vi säger i Kristdala).
Sedan var det ju det här med min mamma.
Hon älskade Håkan Hellström.
Ända sedan han släppte sitt debutalbum hade hon troget beställt hem skiva efter skiva ur de klassiska papperskatalogerna från Ginza till sin CD-samling.
När jag kom hem på besök skrålade ofta Håkans röst i köket medan mamma stod vid spisen, rörde i grytorna eller var fördjupad i något av alla sina kreativa handarbeten.
– Fy fan, inte Håkan Hellström, suckade jag oftast, och bytte till Mix Megapol i stället.
– Men han är ju så bra! bedyrade mamma med ett varmt leende.
– Du kan ju lyssna på honom när jag åker hem igen, sa jag och hon skrattade gott.
När vi satte oss till bords för att äta middag den där dagen avslöjade jag min överraskning.
Fyra biljetter till Håkan Hellström.
Mamma blev helt överlycklig. Pappa, som var nyfiken på hur det var att uppleva en stor konsert i den då relativt nybyggda ishallen, hängde på låset. Vad jag kan minnas så följde även syrran med.
Sönderspelade låtar
Vi var dock några av ytterst få som valde att slå oss ner uppe på läktaren. När vi kom dit ekade ishallen nästan tom och stämningen var ödslig. När publiken väl släpptes in nere på själva hockeyplanen steg visserligen temperaturen en aning, men det kändes fortfarande markant glest i rader och hörn.
Håkan Hellström drog till slut igång sin show. Och ja, även jag – om än smula ofrivilligt – kom på mig själv med att sjunga med i textraderna på Känn ingen sorg i Göteborg och Kom igen Lena.
Det var ju låtar som spelades sönder både på såväl radiokanaler som hemma i mammas kök, så orden satt ju liksom redan i väggarna.
Konserten var i sig helt okej, men det förvånar mig än i dag att den lokala publiken svek så totalt. Mig veterligen har det inte arrangerats några fler spelningar med större artister i ishallen sedan dess.
När jag googlade fram datumet för konserten hittade jag faktiskt en gammal recension.
4 av 5 i betyg men för fansen och mamma var nog betyget en solklar femma.
Ödet ville annorlunda
Mamma var i alla fall väldigt lycklig över att äntligen ha fått se en av sina favoriter live. Hade hon bara fått chansen hade hon garanterat åkt på fler konserter. Men ödet ville annorlunda. Ett snabbt och skoningslöst sjukdomsförlopp släckte tyvärr hennes liv på juldagen, bara drygt nio månader efter den där kvällen i ishallen.
Publikfesten i Kalmar fick mina tankar att gå direkt till mamma. Och vem vet – kanske satt hon där på ett litet moln alldeles ovanför Fredriksskans i fredagskväll, dinglade med benen och njöt för fullt av musiken…
