INSÄNDARE
Helgen är stressfylld och jag avskyr det!
Helgen skulle vara vilsam.
Det var i alla fall tanken, trodde i alla fall jag innan jag gifte mig och skaffade ett par barn.
Två dagar då man skulle hinna andas.
Sova lite längre.
Dricka kaffe i lugn och ro.
Njuta av egentid (minns inte när jag hade det senast).
Och känna att arbetsveckan var över.
Det var då det…
Och så var det ju när jag var singel.
Sedan träffade man en karl och skaffade barn.
Och helgen blev ungefär lika stressig som vardagen, om inte stressigare.
Lördagen börjar ofta med en plan.
Man/vi ska handla.
Städa lite.
Kanske fixa något hemma.
Träna.
Träffa vänner.
Och kanske åka någonstans tillsammans med familjen.
Sedan ska man/vi laga mat.
Skjutsa barn till diverse aktiviteter.
Hinna tvätta.
Se något tillsammans med familjen, kanske en serie eller en film.
”När får ni andra in den stunden i era almanackor? Bara undrar…”
Slutkörd mamma
Hinna med vuxentid med mannen.
När får ni andra in den stunden i era almanackor? Bara undrar…
Plötsligt är det sen kväll/tidig natt.
”Lika jävlig”
Och man undrar lite stilla:
Vad hände egentligen med den där vilan?
Egentiden som kroppen skriker efter?
Söndagen är lika jävlig som lördagen.
Plus ännu mer ångest.
Söndagskänslan.
Den där känslan av att helgen snart är över.
Man börjar tänka på måndagen.
”Tillbaka till helvetet”
Jobbet.
Tillbaka till helvetet.
Möten, mejl, jobbiga mellanchefer och fan och hans moster!
Allt som väntar på alla jävla fronter.
Så man försöker hinna lite till.
Lite mer.
Lite snabbare.
Ibland längtar jag tillbaka till det relativt okomplicerade singellivet.
”Känner fler som jag?”
Känner fler som jag?
Det här med familjeliv är inte alltid så kul.
”Vill sova åtta timmar”
Jag vill sova åtta timmar per natt.
Och sitta för mig själv i tystnad och njuta av en stor kopp kaffe på morgonen.
Almanackan ska vara tom både på lördagen och söndagen.
Spontaniteten ska få fritt spelrum!
”Vilken dröm”
Vilken dröm!
Fler än jag som drömmer om något annat?
Ibland ångrar jag att jag skaffade man och barn.
Får man känna så här emellanåt?
”Måste man ha ett förhållande?”
Var det klokt att sätta barn till den här sjuka världen?
Och måste man ha ett förhållande med en man?
Vore det inte bättre att nöja sig med kk-förhållanden?
Tänker jag fel?
Bara undrar…
Ja, ja, jag fick skriva av mig i alla fall.
Det kanske var det som behövdes…
Slutkörd mamma
