INSÄNDARE
Det finns klasskillnader som vi inte pratar om så ofta.
De är inte nödvändigtvis kopplade till lönebeskedet, bilen, bostaden eller semesterbilderna.
Den här typen av klasskillnader handlar om den här frågan: Har du energi kvar efter jobbet?
Många svarar tyvärr nej på den.
Orkar inte
De kommer hem – tittar på disken, tvätten, städbehovet, inköpslistan, barnens aktivitetsschema och alla andra måsten.
Och de, jag är en av dem, känner bara en sak: Jag orkar inte.
Inte för att de är lata.
Inte för att de saknar disciplin.
Inte för att de inte vill ta ansvar.
Utan för att dagen redan har tagit allt.
Vi lever i ett samhälle där det ofta låter som att alla har samma förutsättningar.
Det är bara att träna.
Det är bara att laga nyttig mat.
Det är bara att engagera sig.
Det är bara att söka nytt jobb.
Det är bara att vara positiv.
Det är bara att rycka upp sig.
”För den som kommer hem med kroppen full av stress, huvudet fullt av brus och plånboken full av oro är det där lilla ordet ”bara” nästan provocerande”
Heltidsanställd och slutkörd
Men för den som kommer hem med kroppen full av stress, huvudet fullt av brus och plånboken full av oro är det där lilla ordet ”bara” nästan provocerande.
För vissa är fritiden just fritid.
För andra är den återhämtning på kredit.
Några hinner träna, laga mat från grunden, skjutsa barn, läsa böcker, planera nästa resa, renovera huset och ändå ha kraft kvar att prata om självförverkligande.
Stupar i soffan
Andra, som undertecknad, stupar i soffan och försöker samla ihop sig till nästa arbetsdag.
Det är där den här typen av klasskillnader syns.
Inte bara mellan rik och fattig.
Utan mellan dem som har ork kvar – och dem som bara försöker hålla ihop.
”Det märks i vården. Det märks i äldreomsorgen. Det märks i hemtjänsten, i butikerna, på lagren, i skolorna, på industrierna, i köken, på kontoren och hemma vid köksborden”
Det märks i vården.
Det märks i äldreomsorgen.
Det märks i hemtjänsten, i butikerna, på lagren, i skolorna, på industrierna, i köken, på kontoren och hemma vid köksborden.
Människor arbetar, tar ansvar och gör sitt bästa.
Ändå känner många att de aldrig riktigt kommer i kapp.
När arbetsdagen är slut börjar nästa pass.
Det obetalda.
Det osynliga.
Det som ingen chef schemalägger, men som ändå måste göras.
Inte konstigt
Barn ska hämtas. Mat ska fram. En förälder ska ringas. Ett läkarbesök ska bokas. En tvättmaskin ska tömmas. En blankett ska fyllas i. En oro ska tryckas undan.
Och någonstans mitt i allt detta ska man också vara en närvarande människa.
En bra förälder.
En bra partner.
En bra vän.
En bra anställd.
En bra samhällsmedborgare.
Det är inte konstigt att så många är trötta.
Det konstiga är kanske att vi fortfarande låtsas som att det bara handlar om individuella val.
För visst har vi alla ett eget ansvar.
”Det finns en gräns för hur mycket ansvar en människa kan bära när systemet runt henne hela tiden kräver mer”
Men det finns en gräns för hur mycket ansvar en människa kan bära när systemet runt henne hela tiden kräver mer.
När scheman pressas.
När bemanningen minskas.
När priserna stiger.
När vårdköerna växer.
När återhämtningen krymper.
När varje minut ska effektiviseras tills människan själv går sönder.
Då hjälper det inte att säga åt folk att ta en promenad, tänka positivt eller planera bättre.
Föder skam
Det kanske mest orättvisa är att tröttheten också föder skam.
Den som inte orkar känner sig misslyckad.
”Vad är det för fel på mig?”
Man tittar på andra som verkar hinna allt och tänker:
Vad är det för fel på mig?
Men kanske är frågan en annan.
Vad är det för fel på ett samhälle där så många människor gör rätt för sig – men ändå inte orkar leva fullt ut?
Vi borde prata mer om det.
En frihet
För energi har blivit en klassfråga.
Att ha ork kvar efter jobbet är inte bara en personlig lyx. Det är en frihet.
Friheten att kunna vara med sina barn utan att känna irritation över minsta ljud.
Friheten att orka träffa vänner.
Friheten att engagera sig, exempelvis i en förening.
Friheten att tänka klart.
”Vi blir kortare i tonen”
Friheten att göra något mer av livet än att bara återhämta sig från nästa arbetspass.
När människor inte har den friheten kvar händer något med hela samhället.
Vi blir kortare i tonen.
Tröttare i blicken.
Ensammare.
Mindre tålmodiga.
Mindre hoppfulla.
Borde prata mer
Det är därför politiken borde prata betydligt mer om människors ork.
Inte bara om sysselsättning, skattesatser, bidrag, tillväxt och budgetutrymme.
Utan om den enkla, brutala vardagsfrågan:
Hur mår människor när de kommer hem?
Har de något kvar att ge?
Eller har arbetslivet, ekonomin och stressen redan tagit allt?
Ett starkt samhälle kan inte bara mätas i hur många som går till jobbet.
”Det måste också mätas i hur många som orkar leva när arbetsdagen är slut”
Det måste också mätas i hur många som orkar leva när arbetsdagen är slut.
För om vissa människor har kraft att utvecklas, drömma, träna, resa, läsa, skratta och planera framtiden – medan andra bara orkar överleva till nästa morgon – då har vi en klassklyfta som är djupare än vi vill erkänna.
Börjar i hallen
Och den börjar inte alltid i plånboken.
Ibland börjar den i hallen, precis efter jobbet.
När kroppen sjunker ihop.
Och när man inser att dagen är slut – men allt det andra fortfarande väntar.
Heltidsanställd och slutkörd
