SÖNDAGSKRÖNIKAN
Förutsättningarna var goda.
Alla ingredienser stod uppradade på diskbänken.
Stekpannan och smöret stod på spisen redo att assistera mig i mitt uppdrag.
Receptet var handskrivet, nedtecknat av sambon, för 25 år sedan, efter hans mammas fasters anvisningar.
Det mesta gick fel
Vad kunde gå fel?
En hel del skulle det visa sig…
Med håret uppsatt i knut och förklädet ordentligt knutet runt midjan gav jag mig i kast med att mäta upp och blanda till torrvarorna.
Skorpmjölet och vattnet stelnade till något liknande en cementklump, men det skulle säkert lösa sig när det blandades med färsen och äggen, tänkte jag.
Det gjorde det – delvis.
Större mängden av cementklumpen bildade små torra vita klickar mitt i den härliga, mjuka smeten.
Ingen fara, sa jag till mig själv och gav mig i kast med att mäta upp kryddorna.
”Måtten var av det äldre slaget, kaffesked av det ena, knivsudd av det andra och en och annan matsked”
Caroline Andersson, krönikör
Måtten var av det äldre slaget, kaffesked av det ena, knivsudd av det andra och en och annan matsked.
Jag blev lite fundersam på måttangivelserna, men tänkte att det blir nog bra och greppade min måttsats.
Med samtliga ingredienser blandade var det så dags att börja tillagningen.
De vita klumparna var mindre efter omsorgsfullt blandande och stekningen gick som en dans.
Jag vet att min mamma brukar provsteka en köttbulle för att kolla att smakerna är de rätta, men jag kastade mig rakt ut i det okända och stekte raskt allihop.
När maten var klar var det så dags att smaka resultatet av mina ansträngningar vid spisen.
Med en ostmacka i handen och två biffar på en assiett slog jag mig ner.
Saltaste biffarna i stan
Utseendemässigt var det inget att anmärka på, men smakade de inte lite väl mycket salt?
Krydda också kanske?
En stund senare kom sambon ut i köket och jag bjöd honom att smaka och frågade samtidigt om de smakade som han mindes de biffar Bertha brukat göra.
”Med en uppenbar tvekan och en viss hänsyn till mina känslor medgav han att smaken inte kändes bekant”
Med uppenbar tvekan och en viss hänsyn till mina känslor medgav han att smaken inte kändes bekant.
– Det är väl i saltaste laget, sa han till sist och svepte ett stort glas mjölk.
Hade jag följt receptet till punkt och pricka?
Ja, sa jag, men det där med kaffeskedar gav mig lite huvudbry.
Kaffeskeden är mindre än teskeden
Något oroad läste jag upp receptet och det var då tanken slog oss: det är skillnad i storlek på teskedar och kaffeskedar.
Teskeden är ungefär dubbelt så stor som kaffeskeden i mått mätt.
Det innebar alltså att mängden salt och socker var dubbel mot vad receptet angav.
Rodnadens rosor blommade upp på mina kinder och jag bannade mig själv för att inte ha kollat måtten innan matlagningen.
De biffar som återstår kommer att ätas med makaroner och en massa ketchup för att gå ner.
Nästa gång jag ställer mig vid spisen kommer jag inte bara att dubbelkolla alla mått, jag kommer att smaka av under tiden jag lagar maten.
Må så gott alla läsare!
