SÖNDAGSKRÖNIKAN: ”Hur i hela helvete hade jag tänkt?!”

SÖNDAGSKRÖNIKAN: ”Hur i hela helvete hade jag tänkt?!”

2022-02-13 Av av Caroline Andersson

SÖNDAGSKRÖNIKAN

Lördagen hade börjat i ett stressigt tempo på grund av en hund som tappat förståndet.

Det händer ett par gånger om året och orsaken till detta stavas löptikar.

Min idé om en lugn start på lördagen sköts effektivt i sank när Nalle hoppade upp jämte mig på kökssoffan och med sitt stirrande och flämtande fick mig att tappa aptiten.

Kaffemuggen lämnades halvt drucken och sedan kom kläderna på i en flygande fläng.

”Promenaden blev en pina för såväl hund som matte”

CAROLINE ANDERSSON, KRÖNIKÖR

Promenaden blev en pina för såväl hund som matte.

Jag ömsom beordrade ömsom vädjade för döva hundöron om att omväxlande sluta dra, sluta tvärstanna och sluta äta gräs.

Till slut var vi hemma igen och nu hoppades jag på att lugnet skulle infinna sig och stanna resten av dagen.

Lunchen bestod för min del av en uppvärmd kycklinggryta, för Nalle fortsatte matvägran som inletts dagen innan.

Nära tårar

Några timmar senare antydde vår fyrbenta vän att det var dags för en repris av morgonens plåga.

Jag hade just rostat ett par brödskivor, inte bara en gång på den svaga effekt som sambon gillar utan gett skivorna en omgång till på den rostning jag själv föredrar.

Visst såg jag att brödet blev lite väl mörkt på sina ställen, men tänkte att det skulle säkert inte påverka smaken när smöret och osten gjort sitt.

Lite jäktad av Nalles antydan om en ny promenad tog jag en rejäl tugga av smörgåsen och hann bara undra varför det kändes som småsten i munnen innan det gick upp för mig vad som hänt.

Mitt mjuka bröd hade på grund av den dubbla rostningen förvandlats till betong och jag hade bitit sönder en tand.

Jag var nära tårar när jag insåg vad min oförsiktighet lett till.

Hur i hela helvete hade jag tänkt?!

Jag som anser mig vara en försiktig, närmast harig person.

En krater

Hur kunde jag vara så dum att inte dubbelkolla resultatet av mina vedermödor i köket?

Tungan letade sig till vad som kändes som en krater på insidan av tanden i överkäken.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att dra en suck av lättnad när jag förstod att det i alla fall inte syntes när jag log.

Kaffet jag tänkt njuta av fick kallna i koppen och brödet åkte i soporna.

Eftermiddagens promenad blev kort och förvirrad, då mina tankar mest rörde sig kring kostnaden för att laga en tand och hundens instinkt tog oss från den ena doftfläcken till den andra på ett för mig obegripligt sätt.

Väl hemma i värmen igen somnade såväl hunden som jag utmattade efter en alltför ansträngande dag och vaknade först ett par timmar senare.

Kvällskaffet smakade extra gott när jag intog det i ensamt majestät framför teven.

Av mina planer på något onyttigt till kvällen blev intet, då en trasig tand mår ännu sämre än en hel gadd av smågodis.

”Måtte löptiden snart vara över för kvarterets tikar!”

Det blev en tallrik citronyoghurt med sladdriga flingor istället.

Den av hormoner drabbade hunden hade vid det här laget gett sig ut på en lång promenad med chefredaktören.

När de återvände efter en tre timmar lång runda i kvällsmörkret somnade vår fyrbenta vän gott i fotändan av min säng, hoprullad likt en hårig kringla.

Faran är inte över

Om någon undrar hur söndagen varit, så har den varit mindre besvärlig för mig, men fortsatt stressande för Nalle.

Måtte löptiden snart vara över för kvarterets tikar!

I hopp om en lugn och behaglig början på arbetsveckan vill jag bara påminna och uppmuntra alla där ute att fortsätta stanna hemma vid sjukdom, vara frikostiga med tvålen och snåla med kramarna då faran faktiskt är långt ifrån över.

Dela gärna artikeln:

Annons: Hela Sverige ska leva Oskarshamn