SÖNDAGSKRÖNIKAN
Inte mycket ser ut att bli som vi är vana vid den här julen.
Ingen stress på julaftonsmorgon för att hinna bli klara i tid till julmiddagen hos svärmor.
Ingen blodtryckshöjande sista minuten-shopping i överfulla butiker eller språngmarsch till Postnords särskilda julkortslåda för att få iväg julhälsningarna i tid.
”Lugn och ro”
För julen firas i lugn och ro här hemma.
Jag väljer att se det som något positivt mitt i allt elände.
På julaftons morgon kan jag lugnt sitta kvar vid frukostbordet med min kaffekopp och min skinksmörgås istället för att med något jagat i blicken stjälpa i mig det nybryggda kaffet och med brännblåsor på tungan jaga vidare i mina sysslor.
Sysslor som brukar inbegripa inslagning av de sista paketen, ett febrilt letande efter de röda strumpbyxorna som bara används denna enda dag på året och därför alltid är som försvunna när jag behöver dem.
Samt den omöjliga uppgiften att inte avslöja för vår hund att vi ska ut i bil.
Låter det inte stressigt?
Bara tanken på att ta med hunden i bilen ger mig utslag.
Det händer inte ofta men de få gånger det sker utbryter fullkomlig kalabalik.
Det skälls på trumhinnesprängande nivå och när selen efter en brottningsmatch utan dess like äntligen är på släpas en genomsvettig chefredaktör i rasande fart utför trapporna och ut genom dörren.
Först på plats i bilen återgår vår vanligen så lugne kille till sitt normaltillstånd.
”Vi har så smått börjat komma i stämning med hjälp av adventsljus, glöggprovning och pepparkakor”
CAROLINE ANDERSSON, KRÖNIKÖR
Men i år slipper vi alltså denna cirkus då julen firas i hemmets lugna vrå.
Vi har så smått börjat komma i stämning med hjälp av adventsljus, glöggprovning och pepparkakor.
Den årliga glöggprovningen är ungefär så traditionella vi är.
Vi har ingen gran, bakar inte lussekatter och griljerar inte skinka.
Varför inte?
För att en jul på tre motiverar inte så mycket ståhej.
Det blir jul i alla fall.
Och när jag nu ändå så sakta närmar mig vad som för många är själva höjdpunkten på julafton, julklapparna, skulle jag vilja föreslå en klapp som alla har råd att ge.
”Avstånd”
Stormköket har utsetts till årets julklapp, men mitt förslag är gratis och kan nyttjas av alla: avstånd.
Tycker du denna julklapp inte fullt ut ger den rätta känslan av omtanke föreslår jag att du kompletterar den med munskydd, handsprit, engångshandskar och en väldoftande tvål.
Vackert inslaget och med snöre runt paketet.
Om du ger din nästa denna omtänksamma julklapp kan vi förhoppningsvis fira en traditionell jul nästa år (om vi så önskar).
Istället för att knorra över uteblivet firande med familjen passar jag på att njuta av en lugn och skön dag hemma med chokladasken inom armlängds avstånd.
Och istället för finkläder som klämmer åt och kliar intar jag soffläge iförd flanellpyjamas.
Ska du lukta på glöggen, Caroline?
Ja, tack!
God Jul alla trogna läsare önskar er glöggfryntliga söndagskrönikör!
TEXT
CAROLINE ANDERSSON
