Söndagskrönikan: ”Sjöutsikt? Så fan heller!”

2020-10-11 0 av Caroline Andersson

SÖNDAGSKRÖNIKAN

”Äntligen stod prästen i predikstolen”.

Så inleder Selma Lagerlöf en av sina böcker – Gösta Berlings saga.

I den följande meningen låter författaren oss förstå att den unge prästen inte alltid fullgör sin plikt.

Tyvärr har inte jag heller fullgjort min som söndagskrönikör.

Till skillnad från Gösta Berling har jag inte ägnat mig åt hejdlöst festande och flirtande.

”Kreativ förstoppning”

Jag drabbades helt enkelt av vad jag skulle vilja benämna ” kreativ förstoppning”.

Hjärnan blev helt blank och jag började på allvar fundera över om min karriär som krönikör var slut.

Ingenting lyckades inspirera mig tillräckligt för att slå mig ner vid tangenterna och knattra fram något underhållande eller upprörande.

Inte heller idag känner jag tankarna flöda fram, men nu gör jag vad jag brukar göra när det känns trögt.

Och nu får ni ursäkta att jag använder ett engelskt uttryck: I fake it til I make it.

Jag hittar inget bra uttryck på svenska för den här metoden.

Att helt enkelt låtsas tills det blir äkta.

En metod som jag började använda med framgång när jag för snart tjugo år sedan drog tvärs över landet för att bosätta mig och plugga 45 mil ifrån familj och vänner.

Den gången handlade det om att låtsas veta vad jag gett mig in på och sedan lura i min omgivning att jag hade koll på läget trots att motsatsen var sanningen.

Jag hade tagit mitt pick och pack och flyttat till Dalsland för att få fortsätta plugga textilt hantverk.

Så långt allt väl.

Men vad visste jag om platsen jag kommit till?

Inte mer än var den låg geografiskt.

Det blev ett brutalt uppvaknande när jag med tårarna rinnande nedför kinderna vinkade farväl till mina föräldrar efter några dagars uppackande och möblerande av min nya lägenhet.

En lägenhet som enligt beskrivningen skulle ha utsikt över Laxsjön.

Redan där började jag ana att jag kanske förhastat mig.

Har ni sett ”Sällskapsresan” och minns Roland Janssons ilska över den uteblivna havsutsikten från hans balkong förstår ni hur jag kände det när jag stående på tå lyckades skymta något blått över trädtopparna.

Sjöutsikt? Så fan heller!

”Vidrig stank”

Dessutom kom det oftare än sällan en vidrig stank från pappersbruket i andra änden av samhället som omöjliggjorde vistelser på balkongen.

Värre än stanken och den uteblivna sjöutsikten var emellertid grannarna som söp på både del- och heltid.

Min nya tillvaro kändes alltmer dyster, men det var då jag utvecklade min förmåga att låtsas välbefinnande och självförtroende i väntan på äkta vara.

Jag började med att byta lägenhet, fortsatte med att trotsa min naturliga blyghet och knöt provisoriska vänskapsband med mina nya klasskamrater för att sedan skaffa mig arbete inom äldreomsorgen.

Fortfarande med en känsla av att låtsas eller spela en roll.

Men gradvis kändes det alltmer naturligt och så en dag gick det som varit skådespeleri över i något äkta och ärligt.

”Håll händerna rena”

Jag har som jag skrev i början av dagens krönika ibland anfall av ”kreativ förstoppning”, men nu när jag snart är klar med dagens text inser jag vad många kända författare och skribenter alltid känt till: enda sättet att komma tillrätta med skrivkrampen är att skriva.

Så om ni inte tröttnat på mina krönikor lovar jag att återkomma igen på söndag, på söndag, på söndag.

I väntan på en värld utan virus: håll händerna rena, håll dig hemma om du känner dig sjuk och håll avståndet till varandra.

TEXT

CAROLINE ANDERSSON

caroline@oskarshamns-nytt.se