Söndagskrönikan: ”Ta inte vår anställningstrygghet ifrån oss!”

Söndagskrönikan: ”Ta inte vår anställningstrygghet ifrån oss!”

2020-10-18 0 av Caroline Andersson


SÖNDAGSKRÖNIKAN

Många olika ämnen har funderats över och förkastats inför dagens krönika.

Jag landade till slut i frågan om LAS.

Ett givet ämne att sätta tänderna i av flera skäl.

Jag börjar vid middagsbordet hemma hos mina föräldrar.

I min tidiga uppväxt jobbade pappa på LM Ericsson medan mamma var hemmafru.

Men 1980, samma år jag började första klass, återvände mamma till yrkeslivet och arbetet som sömmerska.

Ett arbete som efter ett antal år ersattes av en anställning på det som då hette Ericsson.

Symaskinen och tygerna byttes mot lödkolven och kretskorten.

”Facket var starkt”

Att vara anställd i svensk industri var tryggt och facket var starkt.

Hemma vid middagsbordet diskuterades fackliga frågor så gott som dagligen då min pappa var fackklubbsordförande och min mamma var medlem i Socialdemokraternas Kvinnoklubb.

Att vara fackligt ansluten var självklart.

Utan facket ingen trygghet på arbetsplatsen.

De fackliga frågorna tog mycket av mina föräldrars, framförallt min pappas tid och engagemang.

Ofta kom han hem från fackliga möten med glöd i blicken och berättade om sega förhandlingar där han med tuff retorik och envishet drivit igenom sina medlemmars krav.

På första maj gick han längst fram som fanbärare och huset målades om från brunt till rött.

Just ommålningen av huset fick en och annan att komma med kommentarer om ”sossefärg”, men det gav pappa fullkomligt fan i och det gjorde intryck på mig.

Min pappa är inte rädd för att reta upp folk och han visste då liksom nu var han hörde hemma.

Att vara fackligt ansluten skapar som sagt trygghet och att det är så blev uppenbart för mig när jag tog mina första stapplande steg på arbetsmarknaden.

Jag hade inte gjort mer än ett par dagars praktik på det lokala daghemmet när frågan om jag gått med i facket kom upp till diskussion.

Jag gick givetvis med.

Åren gick och jag varvade pluggande med korta anställningar, timvikariat var vad som erbjöds då.

Som vårdbiträde inom äldreomsorgen i början av 2000-talet började jag känna av svårigheterna man mötte när man saknade undersköterskeutbildning.

Så fort man närmade sig de magiska 300 LAS-dagarna började det se glest ut med arbete och snart var det dags att byta arbetsplats igen.

Men så hände det i alla fall.

I början av 2005 låg jag nerbäddad med en besvärlig öroninflammation när min dåvarande chef ringde och frågade om jag ville ha tre månaders heltid på schema.

I något slags feberdimma fick jag ur mig att ja tack, det ville jag.

Med en eventuell stämplingsperiod framför mig ville jag givetvis ha en heltid att luta mig mot.

Månaderna flöt på och jag tillsammans med de två andra tjejerna som fått samma erbjudande jobbade på.

”Lyckan var total”

Så en dag kom chefen och berättade att våra anställningar som genom ett trollslag skulle övergå från tre månaders extraanställning till fasta tjänster.

Facket hade uppmärksammat kommunen på att vi inte gick på någon form av vikariat och därmed blev våra anställningar automatiskt fasta efter de tre månaderna.

Lyckan var total.

Två år senare sa jag upp mig och lämnade min trygga anställning för ett turbulent samboliv och kringflackande yrkesliv i Stockholm.

Förblindad av förälskelse hade jag sumpat mitt trygga jobb och nu var tillvaron ett fullkomligt kaos .

Förtrollningen bröts, trollet sprack i solskenet och jag återvände hem till Blekinge.

Kringflackandet från ett jobb till ett annat fortsatte tills jag fick min fasta tjänst på städfirman där jag arbetar nu.

Jag har en trygg inkomst hos en arbetsgivare som insett att fasta anställningar skapar ett bättre klimat och bättre mående hos de anställda.

Vad våra politiker vill göra genom ändrade LAS-regler är att skapa otrygghet och utsatthet hos de anställda.

Finns det på riktigt någon som tror att det kan komma något gott ur otrygghet på arbetsplatsen?

”Utan säkerhetsbälte”

Att inte vara fackligt ansluten skulle jag vilja jämföra med att köra bil utan säkerhetsbälte eller segla utan flytväst på.

Förhoppningsvis krockar du inte eller kapsejsar, men skulle du göra det ökar bältet och västen din chans till överlevnad.

Först när man upplever grundläggande trygghet i tillvaron vågar man tänka fritt och stort.

Ta inte vår anställningstrygghet ifrån oss!

I virustider som våra behöver vi inte ännu mer att oroa oss över.

I väntan på vaccin : håll händerna rena, håll kontakten med nära och kära men håll också avstånd till varandra.

TEXT

CAROLINE ANDERSSON

caroline@oskarshamns-nytt.se