KRÖNIKA
Rapport från sommaren så här långt…
Sommaren inleddes i 38 graders värme utanför Madrid. Med svenska mått borde naturen ha brunnit upp och människorna legat utslagna. I stället satt folk lugnt på uteserveringarna och drack sitt morgonkaffe.
Ett kusinbarn skulle inträda i det äkta ståndet, vad det nu kan heta på spanska.
Behaglig tillvaro
Det var varmt, mycket varmt – men ändå inte så farligt. Det här är deras sommar, en verklighet de anpassat sig till i generationer. De går ut på morgonen och dricker sitt kaffe, arbetar så länge det fungerar, sover siesta mitt på dagen för att slutligen sitta ute och äta middag på kvällen. Det är en behaglig och pragmatisk tillvaro.
Svenska medier rapporterar gärna om värmen som något närmast apokalyptiskt. På plats såg vi snarare människor som levt med den här sommaren och anpassat livet därefter.
Det följdes upp med en Tysklandsresa – en kär väninna skulle fira sin 70-årsdag.
Det måste firas! Sagt och gjort: Vi kastade oss i bilen tillsammans med hunden med tyskt ursprung. Vi betade oss så sakteliga söderut mot festligheterna.
Tyskland har tyvärr för många blivit ett genomfartsland, vilket är synd då det har väldigt mycket att ge.
På vägen googlade min hustru fram stället där vi skulle tillbringa vår nattvila. De välkomnade särskilt hundar.
Hotellet drivs som en del av en större jordbruksfastighet med många strängar på sin lyra – allt från bränneri och medeltida borg till en omfattande hästverksamhet. Jag har varit ganska stolt över att vår familj förvaltat samma gård i drygt två hundra år. Hotellets ägare log vänligt. Deras familj hade varit där sedan 1320!
En utmaning
Väl hemma var det dags att ta sig an andraboendet i en icke helt obekant semesterort i södra Sverige. För en som inte träffar fler obekanta människor än att mötena skulle kunna aviseras med det forna Postverket är det minst sagt en utmaning att konfronteras med dessa horder av semesterfirare som bokstavligen invaderar byn.
Jag har skrivit om det i någon tidigare sommarkrönika och då handlade det om ”badfolket” – de där som utan att skämmas beger sig ut på gatorna iförda morgonrock och tofflor.
Det där var för några år sedan, och den ständigt livfulla gatubilden verkar alltid vara under omstöpning.
”Det där med att gå till badet i morgonrock verkar vara på tillbakagång”
Wolter Stackelberg, krönikör
Det där med att gå till badet i morgonrock verkar vara på tillbakagång.
I stället kan man med fördel betrakta barnfamiljernas allt större anspråk på gatubilden.
De breder ut sig, barnfamiljerna. Då syftar jag inte bara på att barnvagnarna blivit större och att barnen blivit skrikigare, utan även på hur föräldrarna uppträder.
Lek med tanken att du gömmer dig bakom ett hörn, i stil med Sherlock Holmes eller en ljusskygg spion. Då skulle du först se framhjulen på en barnvagn i samma prisklass som den första bilen vi kunde unna oss i vår ungdom.
Därefter uppenbarar sig, strax över huvudet på ett barn, en hand som krampaktigt håller i en telefon, som det kallades när vi köpte den där bilen, eller en ”smartphone”, som det kallas nu för tiden.
Sparrispappa med magväska
Därefter kommer föräldern i olika skepnader, alltifrån den piffade modern med långa påklistrade naglar till en liten sparrispappa med magväska.
Det mest påtagliga är kanske ändå fordonen de kommer i. Parkeringsplatserna fylls numera av elektrifierade stadsjeepar stora som mindre sommarstugor. De är tysta när de står still, surrar när de körs sakta och bullrar när de kommer upp i fart – däckens rulljud verkar ha ersatt motorljudet.
Precis som varje år blir byn plötsligt tyst igen.
Barnvagnarna är borta, de stora bilarna har styrt norrut och uteserveringarna återgår till sina stamgäster.
Kvar finns minnena av ännu en sommar – och insikten att världen ser olika ut beroende på var man står.
Spanjoren väntar på kvällskylan, tysken räknar sekler och smålänningen konstaterar att också den här sommaren går fortare än den borde.
