SÖNDAGSKRÖNIKAN
Att det kommit kolossala mängder snö i Oskarshamns kommun, det vet alla som bor här.
Bor du i villa har du behövt skotta en gång till brevlådan, bor du i lägenhet har du behövt invänta fastighetsskötare som plogat en väg från ytterdörren och vidare ut i området.
Och våra fastighetsskötare har verkligen gjort ett bra jobb.
Igår tog jag mig utan bekymmer till vår lokala Ica-butik, i Kristineberg, och tillbaka utan besvär.
Även gårdagens kvällspromenad med Nisse avlöpte som förväntat och vi höll oss båda upprätta.
Men, så kom dagens första promenad.
Till en början gick allting enligt plan.
Vi strosade på i maklig takt på vägar som inte bjöd på några hinder att tala om.
Vovven hade vänligheten att göra sina behov utan att ge sig ut i lössnö eller meterhöga drivor.
”Olycklig sväng”
Det var på hemvägen som allt tog en olycklig sväng.
Efter att ha konstaterat att trottoaren längs gatan vi bor på hade drabbats av nedfallna grenar vände vi helt om.
Hade jag i det läget valt att gå tillbaka samma väg vi kom hade inget hänt.
Men, det gjorde jag inte.
”Det hade börjat kurra i magen och suget efter dagens första kopp kaffe fick mig att välja fel väg”
Caroline Andersson, krönikör
Det hade börjat kurra i magen och suget efter dagens första kopp kaffe fick mig att välja fel väg.
Parkeringen var hjälpligt uppkörd, men knappast plogad.
Mellan mig och vägen vi skulle gå låg en snövall.
Snövallen var tilltrampad och enligt min bedömning skulle det inte bli några problem att ta sig över den.
Ack, så fel man kan ha.
Strax hade Nisse elegant skuttat över och nu var det min tur.
Då hände det…
Halvvägs över hände det.
Jag tappade balansen och satte mig rätt på min rumpa.
Efter två sekunders funderingar tog jag mig över på knä.
Jag insåg snart att jag gått från en knepig situation till en annan.
Mina försök att resa mig upp visade sig inte fungera.
”I det här läget började paniken ge sig till känna”
Istället sjönk mitt vänsterben allt djupare i snön och min fot satt snart som i ett skruvstäd.
I det här läget började paniken ge sig till känna.
Mobilen låg hemma i lägenheten och vare sig andra människor eller djur syntes till.
Jag började känna mig som Ronja Rövardotter då hon fastnade med foten i taket hos rumpnissarna.
Då dök Lasse upp…
Men så plötsligt dök han upp – Lasse från hyreshuset jämte vårt.
Han hade varit och handlat och till mina stora lycka valt samma väg som vi när han gick hem.
Nu lånade han mig sin arm och på nedkylda och vingliga ben kom jag loss ur snön.
Efter ett par meter, då jag lyckats återfinna balansen, tackade jag för hjälpen och lyckades utan fler missöden ta mig hem igen.
”Hemma igen påminde mig sambon om att ALLTID ta med mig mobilen när jag går ut”
Hemma igen påminde mig sambon om att ALLTID ta med mig mobilen när jag går ut.
Den uppmaningen vidarebefordrar jag till mina läsare, med en uppmaning om att ta det extra försiktigt när ni ger er ut på vintervägarna.
”Var rädda om er”
Följ de uppmaningar som går ut via medierna och direktlarmen i mobilen.
Stanna hemma om ni kan och måste ni ut i trafiken ta med extra kläder, mat och dryck, varma filtar och snöskyffel, bogserlina och sand.
Var rädda om er så ses vi här igen nästa söndag.
