Krönika: ”Engagera er!”

Krönika: ”Engagera er!”

2020-02-01 0 av Thomas Wennerklint

Finns det en framtid för breddidrotten och småföreningar? 

Finns engagemanget? Tiden? Är eldsjälarna på väg att brinna ut? 

Visst är det härligt när ens favoritlag vinner matcher, som när IKO tvålar till seriekonkurrenter i SHL eller när våra olika landslag skördar framgångar. Men betänk då det arbete och den tid som lagts ner av många personer under lång tid runt om i idrottssverige för att detta ska vara möjligt. Jag talar om den svenska föreningsmodellen. 

För ett par veckor sedan såg jag ett inslag på Aktuellt om att det växer upp en ny typ av företag i Sverige. Företag som mot betalning, naturligtvis, tar emot och bedriver idrottsträningar med barn. 

Barnen tränar en eller möjligen två gånger med en avlönad tränare och får välbehövlig aktivering och koordinationsträning. 

De deltar inte i några matcher och det finns inget ”lag” i egentlig mening. Det fungerar precis som att du som vuxen går på ett gym i någon typ av grupp- eller cirkelträning. 

I inslaget intervjuades också nöjda föräldrar som konstaterade att man för en ”ganska billig peng” kunde köpa sig fri från att behöva ställa upp som ledare, kioskpersonal eller för den delen sälja lotter, sportkläder, kryddor eller alldeles för stora salamikorvar för någon klubbs räkning. Barnen får ju sin träning. 

Kort sagt så behövde inte föräldrarna engagera sig i sina barns idrottande utan kunde lugnt sitta och pilla på sina mobiler när telningarna stormade runt i idrottshallen. 

I dagarna såg jag att ett sådant företag nu ska etablera sig i Oskarshamn och söker ledare till sin verksamhet. 

Som mångårigt aktiv inom föreningslivet i Mönsterås Handbollsklubb såväl som utövare, ledare och styrelseaktiv i blev jag direkt lite nedslagen. Är det här framtiden? Tiderna förändras och man kan inte vara annat än orolig för den utmaning den svenska idrottsrörelsen är nu står inför. 

Det har länge funnits tecken på att saker och ting förändras, men utvecklingen går fortare och fortare. 

Inga seniorlag – vad ska ungdomar sträva mot? 

Ett exempel är ”småklubbsdöden” om uttrycket tillåts. Idrottsföreningar på mindre orter och i byar försvinner helt eller så försöker man slå ihop verksamhet med närliggande klubbar. Det finns otaliga exempel i vårt närområde, kanske främst när det gäller fotboll. Det senaste exemplet är att en anrik förening som Mönsterås inte har något seniorlag kommande säsong. 

Fotbollens division sex för tjugo-trettio år sedan var verkligen en lokal serie, idag är det något helt annat. För att få ihop vettigt seriespel idag tvingas lagen åka långt även i de lägsta divisionerna 

Själv har jag spelat handboll i Mönsterås HK och när jag började spela mötte vi lag som Västervik, Nybro, Högsby, Nässjö och Oskarshamn – inget av dessa har seniorverksamhet idag, tyvärr inte heller Mönsterås. 

Bortaresorna blev längre och längre även i näst lägsta handbollsserien. Matcher i Halmstad, Laholm och norra Skåne för att inte tala om alla resor till Anderstorp tar mycket tid. 

Att seniorlag försvinner behöver inte innebära att en förning försvinner, men det för med sig konsekvenser även för ungdomsverksamheten, det får man inte glömma. 

Ofta är spelare i seniorlag ledare för ungdomslag och spelare i äldre ungdomslag kan vara ledare för yngre barn. Det här är lite katten-på-råttan, råttan-på-repet effekt. 

Gamla spelare är numera inte heller så värst pigga på att ta hand om ungdomslag för att så att säga ”ge något tillbaka” till idrotten. 

Dessutom är det inte lätt att hitta andra ideella ledare, många vill ha betalt för sin tid (även föräldrar) – något som idrottsföreningar med knaper ekonomi inte har möjlighet till. 

Det bästa är om föreningar kan engagera föräldrarna som finns kring barnens lag, men detta är inte heller lätt. Många är rädda för att ta på sig uppdrag – även om de inte är speciellt omfattande. Det inkräktar ju på ens dyrbara tid. 

Just tidsaspekten är ett annat hot mot föreningar. Idag har alla så fruktansvärt mycket att göra och många vill hellre träna på ett gym 23.15 än att behöva dyka upp på gemensamma träningar i en idrottshall två-tre gånger i veckan på bestämda tider. 

Sociala medier och streamingtjänster tar också alltmer av ungdomars tid (och i ärlighetens namn också de flesta vuxna). Jag har jobbat som gymnasielärare i tjugofem år och har sedan länge märkt en nedåtgående trend i ungdomars idrottande. 

För tjugo år sedan kunde man fråga en klass VILKEN idrott de höll på med eller VILKEN klubb de tränade med. Bara enstaka elever i en klass idrottade inte. 

Idag är situationen i princip tvärtom, någon elev kanske idrottar i klubb, någon går på gym, de flesta gör det inte. 

Konsekvenser av allt detta? 

Social träning och integration. 

Förr var idrottsrörelsen och föreningar en del av individens sociala träning, man träffade mycket människor och fick lära sig sociala koder. Vad var okej och vad var det inte. 

Idag behöver vi inte träffa andra, våra sociala nätverk finns i våra mobiler – men trots att vi kan ha kontakt med folk över hela världen kan detta inte ersätta riktiga möten. Det är i alla fall min bestämda åsikt. Man lär sig inte tyda kroppsspråk, man lär sig inte vad som är okej att säga i olika situationer. 

I en tid då man pratar om en integreringsproblematik i samhället blir det inte bättre av att de som har råd att betala för sina barns träning tar bort sina barn från föreningslivet. Här har idrotten en viktig funktion att fylla, men också ett stort ansvar, då nyanlända från andra kulturer inte alltid är vana vid hur en förening fungerar och vilka fundament den bygger på. 

Man mår bra av att röra på sig och det kan var roligt att göra det tillsammans med andra. 

Rör man sig för lite i unga år ökar risken får sämre hälsa senare i livet. 

Stora föreningar med elitverksamhet eller nästintill kommer att klara sig, där finns en ekonomi och en tradition för en fortsatt existens. Däremot så är risken att de ideella krafterna försvinner i de mindre klubbarna i småstäder och ute på landsbygden, där är det också ofta så att verksamheten hotas om bara några få personer inte orkar längre. 

I Mönsterås Handbollsklubb har vi många föräldrar som hjälper till och drar ett stort lass. Ett stort tack till er – ni ger mig hopp inför framtiden. 

Att välja bort idrottsföreningar för privata ”träningsföretag” hoppas jag är en övergående trend, men tyvärr är jag för mycket realist för att verkligen våga tro det. 

Vill vi ha kvar våra små föreningar? Idrotten som förenar och förbrödrar och skapar kontakter? 

Då måste vi hjälpas åt. Ju fler vi är desto enklare blir det. 

Så till alla er med rötter i föreningslivet och till alla er föräldrar: Engagera er! Var delaktiga i era barns lag och träningar – fråga om det finns något ni kan hjälpa till med. Det behöver inte vara mycket eller ta lång tid – bara alla kan tänka sig att göra NÅGOT. En klyscha visserligen, men ändå en sann sådan. 

I en tid då samhället mer och mer går mot ett individualistiskt tänk behöver vi idrottsföreningar mer än någonsin. Kraften och känslan av att göra något och åstadkomma något gemensamt med andra är belöning nog. 

Eldsjälarna som redan finns får inte slockna.