KRÖNIKA

– Di kommer aldri te nåt resultat – dä blir bare en massa tjafs, sa morfars syster Bertha i Vena när hon och jag pratade om kvinnliga politiker i början av 2000-talet.

Jag hittade det mustiga citatet på trettondagen – när jag bläddrade bland mina dagboksanteckningar i en gammal pärm.

”Tänk om hon hade levt i dag och varit aktiv på Twitter. Med sina giftiga kommentarer om allt och alla hade hon kunnat skapa många stormar i de lättkränktas tidevarv”, tänker jag när jag läser igenom de drygt 20 år gamla handskrivna A4-sidorna.

”Otäcke köner”

Morfars syster Bertha om tjejer som snusar

”Tidigare i kväll var jag hos morfars syster Bertha. Därifrån åker en aldrig hungrig. Den här gången bjöd hon på biffar och potatis. Alltid lika gott! Bertha, som fyller 91 år i november, har klara åsikter om det mesta i vår värld. I dag fällde hon en kommentar om Sveriges snusande tjejer: ”Otäcke köner – di skulle ha smörj så de skete smörj”. Det är bara att skratta och hålla med – det är ju hårt onödigt att gå till verbal attack mot henne. Det är bara att acceptera att en 91-åring i många fall har en annan syn på sakernas tillstånd än en 25-åring. När Bertha var ung var det opassande för flickor att snusa. En annan höjer inte ens på ögonbrynen när en tjej trycker in en snus”, skrev jag torsdagen den 27 september 2001.

Bertha – som föddes 1910 och dog 2007 (hon blev 97 år) och drev en möbel- och gardinaffär i Vena i uppemot 70 år – var insatt i både inrikes- och utrikespolitiken.

Hon läste dagligen Vimmerby Tidning och Oskarshamns-Nyheterna/Östra Småland och tyckte bland annat att kvinnor borde hålla sig borta från politiken.

”Hör inte va di sär”

– Gubba måste väl få ha nåt område för sä själve, utan att kärringera ska komme å lägge sig i, sa hon.

Och hon var inte överdrivet förtjust i kvinnliga präster.

– En hör ju inte va di kvinnlige prästera sär, fastslog hon.

Det finns gott om oförglömliga Bertha-citat i mina oregelbundet återkommande dagboksanteckningar.

En gång hade vi varit och sett ett framträdande i bygdegården i Vena.

Efteråt sa Bertha att hon tyckte att det var mycket bra.

– Men ja blir styv i bena när jag har sutte så här länge, sa hon när vi gick ut.

De onda benen gjorde att hon fick anstränga sig lite extra för att kunna sätta sig på passagerarsätet i min bil.

”En känner sä som e gammal utleven ko!”

Morfars syster Bertha

När hon väl hade lyckats ta sig in i bilen (någon hjälp behövde hon inte, sa hon), så utbrast hon:

– Uu, dä ä inte klokt – en känner sä som e gammal utleven ko!

Bertha berättade också att hon många år tidigare hade hört en gammal dam utbrista:

– Hade jag inte bena, så vore jag frisk!

Det var ju inte så genomtänkt, konstaterade Bertha och bjöd på ytterligare ett ogenomtänkt citat:

– Ja sär då dä, så har ja ingenting sagt, sa en gammal dam.

”Aftonrodnad, klar natt”

”Det är alltid lika roligt att besöka släktens äldsta medlem. Bertha har en hel uppsjö av livserfarenheter att dela med sig av. Hon är som en extramormor, eller extrafarmor, för mig. Men jag skulle uppskatta om hon kunde minska ned på sitt tal om vädret. Jag anser att det är tämligen ointressant. Det blir ju som det blir – vädret är inget vi kan ändra på, och då är det väl onekligen ganska onödigt att ägna flera timmar varje dag åt att beklaga sig över det. Men ikväll kunde hon dock ge mig ganska intressant väderinformation. Hon tittade på den rosafärgade kvällshimlen och utbrast: ”Aftonrodnad, klar natt – morgonrodnad, våt hatt”. Det blir med andra ord klart och kallt i natt. Rosafärgade moln på morgonen viskar således om nederbörd senare under dagen. Sådan kunskap (från Bondepraktikan) har man nytta av”, skrev jag söndagen den 28 oktober 2001.

Lördagen den 20 oktober samma år var jag och morfars bror, Bernhard, på kyrkogården i Vena och fixade med granris och ljung på de avlidna släktingarnas gravar.

Sedan åkte vi till Bertha.

”Ja skicker e räkning te dä via internätt”

Morfars bror Bernhard

Den skicklige hantverkaren Bernhard hade tagit med sig en rejäl dörr, som han hade tillverkat själv, som skulle sättas upp på hennes inglasade altan.

– Uuu så grant dä blev. Ja ä verkligen tacksam – nu har ja e dörr som går å låse. Du ä inte dålig, Bernhard. Du får ta reda på hur mycke dä här går te, sa Bertha.

– Ja skicker e räkning te dä via internätt, sa Bernhard och skrattade.

– Ja, dä hade ju gått bra om en hade haft en dator. Men ja har ingen – å inte vill ja ha nån heller. Ja fick min dator när jag föddes, svarade Bertha med ett brett leende.

”Uu, va gutt!”

”Hennes dator fungerar ypperligt – trots att hon fyller 91 år om knappt två veckor. Bernhard, som har hunnit bli 84 år, är minst lika pigg som sin syster. Efter detta dagsverke bjöd Bertha på ragger. Uu, va gutt!”, skrev jag i mina dagboksanteckningar.

När vi satt och åt berättade Bernhard bland annat om en rik far och en fattig far som stod och pratade med varandra en gång för länge sedan:

– Di hade varsin sön – å di både sönera hade haft examensprov. ”Hur gick dä för din sön?”, frågde den rike. Den fattige svarade: ”Jo, dä gick bra – han fick te å mä kunskaper över!

Bernhard, som bodde i Oskarshamn under större delen av sitt vuxna liv, hade bara drygt två år kvar till 100-strecket när han dog 2015. En fantastisk historieberättare.

Precis som sin lillebror Ingemar.

Ser i mina dagboksanteckningar att jag stannade till hos honom i Hultsfred en höstkväll för drygt 21 år sedan.

Hade med mig ett matpaket från Bertha.

”Jag minns framför allt en gubbe, med fin kostym, som hade otur å trillde i åa som rann precis intill festplatsen”

Morfars bror Ingemar

Ingemar, som föddes 1923 och dog 2006, bjöd på kaffe och några roliga minnen från en förgången tid:

– Ja kommer ihåg en i Träda, som skulle gå te Illeviks festplats för förste gången. Han va 14 år och hade precis konfirmerat sig och fått en helt ny kostym. Han hade sett hur de äldre grabbarna klunkte i sä ur enlitersflaskera. Därför gick han te en gubbe i byn å bad å få köpe ”e flaske av det där vattnet”.

Inget vanligt vatten

– ”Men det här är inget vanligt vatten”, förklarade gubben. Men han lyssnade inte. Han svepte enlitern i ett par, tre stora klunkar. Många timmar senare vaknade han bakom en loge vid Illeviks festplats. Det regnade, det började bli morgon igen och alla andra hade gått hem för länge sen. Han kom inte ihåg ett dugg av kvällen, sa Ingemar och skrattade.

Han berättade att det var han och hans lillebror Bertil som spelade på den första festen i Illevik (som ligger i gränslandet mellan Vena socken och Kristdala socken, där kommunerna Oskarshamn och Hultsfred möts i dag).

– Dä va 1942. Tänk va folk dä va. Jag minns framför allt en gubbe, med fin kostym, som hade otur å trillde i åa som rann precis intill festplatsen, sa Ingemar.

Arkivbild: Peter A Rosén