TISDAGSKRÖNIKAN
Vad fan får vi för pengarna?
Den frågan ställde sig den före detta Scaniachefen Leif Östling och tillsatte en utredning.
Han kom fram till att skatteslöseriet var värre än han trodde – och han var tämligen missmodig innan han började.
Efter det har han förtjänstfullt fortsatt att debattera dessa viktiga frågor.
Under senare tid har det blivit populärt att prata effektivisering inom den offentliga sektorn.
Om detta plötsliga uppvaknande är Östlings fel eller om det bara är en följd av det faktum att finansiärernas/skattebetalarnas fickor börjat sina går inte att sia om.
”Helt klart är att det blivit svårare, för att inte säga omöjligt, att höja skatten så snart den pengaslukande offentligheten behöver mer pengar”
Wolter Stackelberg, krönikör
Helt klart är att det blivit svårare, för att inte säga omöjligt, att höja skatten så snart den pengaslukande offentligheten behöver mer pengar.
Vad gör man då?
Jo, då börjar man prata om effektiviseringar samtidigt som man konstaterar att framtiden kommer att behöva ”fler händer” – som inte finns.
”Hur går det ihop?”
Det skall produceras mer sjukvård, kriminalvård, åldringsvård och utbildning med händer som inte finns.
Hur går det ihop?
De som säger så här, kommunikatörer, strateger och avdelningschefer av allehanda slag, har aldrig slagits av tanken att det kanske är de själva som inte behövs.
Då börjar man i stället prata om IT som den räddande ängeln – på de saknade händerna eller deras egna jobb.
Måste man inte ta om allt från grunden?
SAS var ett förlusttyngt och överorganiserat företag i början av 80-talet när Jan Carlzon tog över som chef.
Han vände bolaget med en platt organisation – men framför allt med fokus på kunden.
Han blev en ikon under sin tid.
Men så kan man väl inte göra i en kommun eller region?
Kanske inte fullt ut, men det går att göra mycket.
Till att börja med måste kommunen sätta sig ner och definiera sin verksamhet.
”Jag tror att det är få kommunalråd och kommunchefer som ställt sig frågan vem de är till för”
Låter kanske lite löjligt för det vet ju alla – men är det verkligen så?
Jag tror att det är få kommunalråd och kommunchefer som ställt sig frågan vem de är till för.
Jag tror att det är ännu färre som kommit fram till att de är till för kommunens medlemmars* bästa.
Det må vara lätt hänt men rättfärdigar inget.
Om en kommunledning beslutar sig för att alltid ställa följande enkla frågor så snart det vankas utgifter skulle livet för oss medlemmar bli mycket bättre.
– Vem är detta bra för?
Svaret kan t.ex vara barnföräldrar, äldre, fastighetsägare eller näringsliv.
”Vad kommer det att kosta?”
Här finns utrymme för politik.
– Vad kommer det att kosta och hur följer vi upp det?
Det skulle stoppa huvudlösa ”investeringar”.
– Innebär det ökad byråkrati?
Om ja – lägg ner.
Om nej – ta nästa steg.
Om sedan kommunledningen beslutar sig för att alltid göra det bästa för medlemmarna vore det bra att se sig om för att hitta de ”lägst hängande frukterna” som skulle kunna sprida glädje.
Ett enkelt exempel är ett SMS om att ”Vi hämtar Dina sopor – glöm inte att ställa ut tunnorna”.
Det finns många exempel på god vardagsservice runt om i Sverige.
”Dum gör som Dum säger”
Dum gör som Dum säger, vilket i allra högsta grad gäller datasystem, eller IT som det så vackert heter nu för tiden.
Vet man inte vad man vill göra med sina data är det lönlöst att försöka.
Tror man att ”någon annan” vet är det också lönlöst att försöka.
Ytterst handlar det om ledarskap där ledningen, såväl den politiska som den administrativa, måste ha fullständigt klart för sig vad man vill uppnå med sin verksamhet.
Så är det tyvärr inte i dag.
I många kommuner och regioner talas det om ”samverkan” som om utvecklingen av IT-system skulle bli bättre om flera slår ihop sina huvuden.
Så är det inte av den enkla anledningen att dessa huvuden helt enkelt inte finns.
En hint…
Den som skulle kunna bidra med kunskap för att lösa dessa komplexa problem är inte så dum att hen sätter sig i en kommunal IT-avdelning.
Då återstår bara ”marknaden” – den jobbar, vilket jag återkommer till.
Men först måste kommuner och regioner bestämma sig för vem de är till för.
Civil Servant heter det på Engelska – bara som en hint.
* den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där.
Foto: Riksbanken
