CHEFREDAKTÖRENS KRÖNIKA
Det finns ögonblick i livet då en hund tvingas inse att världen är djupt orättvis.
Ett sådant ögonblick inträffade när Nisse, för dagen Oskarshamns Pluto, fick syn på ekorren Piff (men inte Puff).
Där låg Nisse, till synes lugn och värdig, i gräset med sin pinne på frisbeeplanen i Kristineberg.
En hund med pondus är ute på sin lunchrunda.
En hund med ett uppdrag
En hund med uppdrag.
En hund som mycket väl kunde ha sett sig själv som skogens väktare, parkens ordningsman och den självklara chefen över alla pinnar inom synhåll.
Och så plötsligt:
En ekorre.
Inte på marken, där ärliga uppgörelser mellan artgränser åtminstone teoretiskt skulle kunna äga rum.
Nej, då.
Ekorren satt förstås i ett träd.
Högt upp.
Tryggt placerad på en gren och retade hunden genom att glo på den.
Vad kunde Nisse göra?
Med exakt den där uppsynen som bara ekorrar kan ha:
”Vad ska du göra åt saken, kompis?”
Det är här man måste känna med Nisse.
För hundar har ett komplicerat förhållande till ekorrar.
De är små, snabba, ryckiga och oförskämt pigga.
Det räcker för att väcka något djupt inom vilken hund som helst.
En sekund tidigare kan hunden vara fridfull.
Nästa sekund har hela kroppen ställt om till alarmberedskap.
Svansen spänns.
Öronen lyssnar.
Blicken låser sig.
Och längst inne i hundhjärnan startar ett uråldrigt program:
Litet djur. Snabb rörelse. Måste kontrolleras. Omedelbart.
”Det är inte hat. Det är biologi”
Peter A Rosén, ansvarig utgivare, chefredaktör, reporter och krönikör på ON365
Det är inte hat.
Det är biologi.
Rovdjur i grunden
Hundar är rovdjur i grunden.
Även den vänligaste soffhund bär på ett litet arv från en tid då snabba rörelser betydde att något kunde jagas.
Ekorren trycker på precis alla knappar samtidigt: den rusar, stannar, rycker till, klättrar, försvinner och dyker upp igen.
Den beter sig kort sagt som ett levande hundspel på högsta svårighetsgrad.
Och Nisse? Han gör vad han kan.
Han ligger där på marken, med kopplet som den stora juridiska och praktiska begränsningen i sammanhanget, och stirrar upp mot trädet.
”Kanske tänker han att någon borde ringa kommunen”
Kanske tänker han att detta borde vara förbjudet.
Kanske tänker han att någon borde ringa kommunen.
Kanske tänker han att ekorrar är ett hot mot den allmänna ordningen.
För det är ändå något provocerande med ekorrens strategi.
Den kommer aldrig hela vägen fram.
Den stannar aldrig för en vuxen diskussion.
Den erbjuder ingen förklaring.
Spelar Allan
Den bara sitter där bland löven och spelar Allan.
Eller snarare: Piff och Puff.
För det går ju inte att se den här lilla konflikten utan att tänka på Pluto, Disneys stackars hund, som gång på gång blir förnedrad av Piff och Puff.
Pluto är stor, lojal och känslostyrd.
Piff och Puff är små, kvicka och fullständigt respektlösa.
De dyker upp i träd, på tak, i skorstenar och på alla platser där Pluto inte riktigt kan komma åt dem.
Det är alltid samma dramaturgi.
”Piff och Puff vinner”
Pluto upptäckter dem.
Pluto blir upprörd.
Pluto försöker ingripa.
Piff och Puff vinner.
På sätt och vis är det exakt samma scen här.
Nisse har storleken.
Nisse har viljan.
Nisse har moralen på sin sida, åtminstone enligt Nisse själv.
Men ekorren har trädet.
Väger tungt
Och i naturens stora rättssal väger träd tungt.
Det finns också något väldigt mänskligt i detta.
Vi har alla haft en ekorre i vårt liv.
Något irriterande, svårfångat och lite för snabbt för vårt eget bästa.
Något som sitter där uppe på sin gren och påminner oss om att vi inte har kontroll över allt.
Nisse kan ha världens bästa pinne.
Han kan ha en hel gräsmatta.
Han kan ha solen, sommarluften och människans fulla sympati.
Men just där och då spelar inget av det någon roll.
”Ekorren sitter i trädet. Och den vet det”
För ekorren sitter i trädet.
Och den vet det.
Man behöver inte vara hundpsykolog för att förstå dramatiken.
Nisse ser inte bara en ekorre.
Han ser en utmaning.
En inkräktare.
En liten pälsbeklädd provokatör med klätterförmåga och noll respekt för markbundna däggdjur.
Ekorren, å sin sida, ser förmodligen bara en hund.
Roligare dag för ekorren
Och kanske en möjlighet att göra dagen lite roligare.
Så där ligger Nisse.
Ståtlig, frustrerad och fast besluten om att inte släppa bevakningen.
Han kanske inte kan klättra.
Han kanske inte kan vinna.
Men han kan stirra.
Och ibland är stirrandet det enda vapen man har kvar.
Det är lätt att skratta åt honom.
Det är också omöjligt att inte beundra honom lite.
För i Nisses värld finns det fortfarande saker som är viktiga.
En pinne är viktig.
En promenad är viktig.
En människa som kliar på rätt ställe är viktig.
Och en ekorre i ett träd är absolut ett ärende som kräver omedelbar uppmärksamhet.
Vi andra krånglar till livet med möten, mejl, räntor, kommunala beslut, politiska utspel och allt annat som tynger huvudet.
”Det där är en ekorre. Den borde inte vara där. Jag håller koll”
Nisse har en enklare analys:
Där är en ekorre.
Den borde inte vara där.
Jag håller koll.
Och kanske är det just därför man blir så förtjust i hundar.
De lever inte i halva känslor.
De är inte lagom intresserade.
De går in i varje situation med hela själen, oavsett om det gäller en matskål, en brevbärare, en pinne eller en uppnosig ekorre.
Så låt oss inte håna Nisse.
Hylla Nisse
Låt oss hylla honom.
Han vann kanske inte slaget om trädet.
Men han förlorade inte heller sin värdighet.
Nåja.
Inte helt.
För någonstans där uppe satt ekorren kvar, troligen nöjd med sin insats.
Och nere på marken låg Nisse, med blicken fäst mot grenverket, som en svensk Pluto i lokal tappning.
Besviken, vaksam och redo.
För nästa gång, tänker Nisse, då kanske ekorren kommer ner.
Och då, mina vänner, då börjar matchen på riktigt.
