INSÄNDARE
I medier pratas det ofta om åldersfixering – att arbetsgivare inte vill anställa personer som nått en viss ålder.
Men vad är det egentligen för land vi lever i?
Och varför gör varken regeringen eller Diskrimineringsombudsmannen något åt detta?
I tv och andra medier är det också förvånansvärt tyst.
”Dög när vi var yngre”
Vi dög åt arbetsgivarna när vi var yngre.
Men när vi når en viss ålder är vi plötsligt inte längre välkomna på arbetsmarknaden.
Samtidigt vill man höja pensionsåldern gång på gång, medan pensionerna i stort sett står stilla – trots de små årliga höjningarna.
Tänk dig en pensionär med 10 000 kronor i hyra, som höjs 600–700 kronor varje år.
Efter tio år blir det ohållbart.
Var ska pensionärer bo när de inte längre har råd att bo kvar där de bor i dag?
Jag är själv jurist och har lyft dessa frågor med flera politiska partier.
Varför kan man inte ta bort skatten för pensionärer?
Svaret jag får är alltid detsamma: ”Det går inte.”
”Varför går det inte?”
Men varför går det inte?
Även inom mediernas värld finns exempel på åldersdiskriminering.
Vad hände till exempel med Agneta Sjödin?
Hon fick lämna TV4 på grund av sin ålder.
Hon är långt ifrån ensam.
Åldersfixeringen bland arbetsgivare är inget nytt fenomen.
Den har funnits i över hundra år.
”Häpnadsväckande”
Redan då ansågs yngre vara mer attraktiva – och den attityden lever kvar än i dag.
Häpnadsväckande, men sant.
Björn Ulvaeus har sagt att Sverige är ett av de värsta länderna när det gäller åldersdiskriminering – och han har helt rätt.
Även affärsmannen Anders Wiklöf på Åland har kritiserat utvecklingen.
Det är dags att ta frågan på allvar.
Jag vill tacka dem för att de lyfter frågan.
Kenth Klosterling
