INSÄNDARE
Jag har aldrig varit intresserad av att göra karriär eller närt någon önskan att bli chef. Jag tycker det är bäst att ha så lite som möjligt att göra med dem. Jag har oftast inget emot chefer men det är onödigt att dra till sig deras uppmärksamhet.
För mig så är chefer som lyktstolpar. De dyker upp ibland när man ska parkera bilen.
– Ajdå! Här var det visst en lyktstolpe! Då får jag parkera lite längre bort!
Att bli ovän med en chef är som att råka backa in i en lyktstolpe och det är ju dumt. Det kan ni fråga vilket fyllo som helst som har tagit bilen hem efter en barrunda och som har fått för sig att två fysiska föremål kan existera på samma plats samtidigt.
Inte intresserad
Eftersom jag inte är intresserad av karriär – jag är fullt nöjd med att få vara frisk och ha ett jobb – så är jag inte heller intresserad av att fjäska och bli vän med någon chef. Jag kan leva med att parkeringsmöjligheterna är begränsade för sådana som mig pga. alla lyktstolpar. Förresten så behövs lyktstolpar, de lyser upp gatorna under nätterna och gör staden lite tryggare. En chef tar ansvar och är det en snäll chef så känner jag mig trygg.
Så nej, jag har inget emot chefer men jag kommer aldrig att förstå vad som driver dem?
Chefer verkar oftast leva oerhört inrutade liv.
Ibland när jag har varit på något möte och lyssnat på en chef som har stått och mässat om något (Gud vet om vad för jag lyssnar aldrig) så brukar jag fantisera ihop ett alternativt liv åt honom. Ger han ett korrekt och seriöst intryck är det extra kul. Då tänker jag att någonstans där djupt inom honom, bakom övervikten och kostymen så sover det en galen hund som när som helst kan vakna och ge sig ut i natten börja yla mot månen.
Det skulle behövas så lite för att väcka den där hunden, kanske bara en blick från en ung vacker kvinna bland mötesdeltagarna. En het blick som lovar amorösa utsvävningar på något hotellrum och helt plötsligt så sliter chefen av sig skjortan och hoppar ut genom fönstret.
Dröm om att släppa taget
Chefen börjar att leva. Han springer mot stan. Borta är konsekvensanalyser, personalutveckling och planeringsmöten.
Tre dagar senare hittar man chefen utan kläder på ett sjaskigt hotellrum och efter att han har nyktrat till och genomgått en rätt så potent penicillinkur mot en skamlig sjukdom så är han tillbaka på jobbet och i sin chefsroll igen.
Och nu är Klockan är strax sex på morgonen och det är hög tid för mig att traska iväg till jobbet.
Jag kommer inte att hoppa ut genom något fönster, men jag drömmer ofta om att släppa taget och springa mot friheten. Gör vi inte alla det?
Peter Ferm
