KRÖNIKA
Det lackar mot Jul – igen!
Julen seglar alltid lika plötsligt och oförutsägbart upp på framtidens himmel.
Åtminstone för mig som, trots handelns idoga marknadsföring och matindustrins lockelser med det ena läckrare julbordet efter det andra, bara inte kan ta in att julen närmar sig.
”Jag befinner mig inte längre i den julbordsutsatta sektorn”
Wolter Stackelberg, krönikör
Jag befinner mig inte längre i den julbordsutsatta sektorn.
Annat var det för länge sedan då jag hade min dagliga gärning i huvudstaden.
Julbord på längden och tvären!
Där var det julbord på längden och tvären!
Än med kunder, än med leverantörer och som lök på laxen med personalen.
Det blev så mycket att julen kändes överstökad innan den ens börjat.
Kanske är det därför jag fortfarande skjuter den ifrån mig.
Nu är det annat och det börjar faktiskt kännas lite efterlängtat.
I dag är det Lucia.
Då skall jag och ett barnbarn ut i skogen för att hämta några utegranar. De skall kläs med ljus och därefter omfamna entrén för att stå kvar långt efter det att julen ändat.
De lyser upp i vintermörkret, det känns tungt att kasta bort dem bara så där.
Varje år ojas det över julen.
Är det inte överkonsumtion eller brandrisk så är det ångest för de ensamma eller bara för dem som inte sympatiserar med festligheterna.
”Jag känner mest för alla som inte har någon anhörig omkring sig av vad skäl det vara må”
Visst, så är det. Jag känner mest för alla som inte har någon anhörig omkring sig av vad skäl det vara må.
En del trivs säkert framför Tv:n, någon struntar i det och andra lider.
Det bästa vi kan göra är att ta hand om de våra efter bästa förmåga.
Det är oftast ett pussel som många gånger är svårt att lägga med mina/dina barn, svärföräldrar, bonusbarn mammas nya kille eller något barns lite udda partner.
Det finns oändligt skrivet och filmat på det temat.
Det viktiga är nog att inte ta i för mycket, julen kan bli bra utan alla de där ”extra” kraven som kanske bara skapar stress och utmattning.
Kan bli minnesvärt
Det måste finnas tid att bara vara med varandra, spel, pussel, promenader och samtal.
Särskilt om man inte träffas så ofta på grund av långa avstånd, jobb, studier eller annat som gör det svårt att umgås.
Det kan nog bli väl så minnesvärt som en illa vald julklapp.
”Vad ger man ett 35-årigt barn som redan har allt?”
Vad ger man ett 35-årigt barn som redan har allt?
Satsa hellre på de mindre barnen!
När jag var liten cirklade julen en hel del runt kyrkan i byn.
Det började med Luciatåg och julsånger med skolans alla elever.
Sen kom det någon eftertänksam stund då kyrkan badade i flämtande ljus och prästen påminde församlingen om varför vi firar jul.
Mycket tidig julotta
Eftertanke.
Psalmsången ekade i den alldeles för stora kyrkan.
Sist, men inte minst, var det julotta tidigt på juldags morgon.
Mycket tidigt – fem, typ. Då var det ”alltid” kallt med knarrande snö under fötterna.
Det var plågsamt att höra kören sjunga falskt även om det hörde till inramningen.
Om deras skönsång berodde på den allmänna förmågan eller den tidiga morgonen vill jag låta vara osagt.
”Juldagen är årets tråkigaste dag, sägs det”
Lika plågsamt som det var att pallra sig ur sängen – lika underbart var det att komma hem igen.
Inta lite av gårdagens rester – skinka, köttbullar, prinskorv, rödkål, äppelmos, något rökt och kanske en sillarompa – för att därefter åter krypa ner i en utkyld säng.
Juldagen är årets tråkigaste dag, sägs det.
Självpåtaget jaktförbud och inget annat för handen mer än att ta hand om gårdagen, titta på julklapparna och kanske ta en promenad.
God Jul!
Inte så dumt det heller.
Någonstans är det sådana minnen som bygger upp bilden av hur en jul skall firas.
Alla har sina minnen och sina traditioner som jag hoppas att ni tar vara på och förmedlar till kommande generationer.
Vi kommer inte att höras av innan jul.
Jag vill därmed önska er alla en riktigt God Jul!
Foto: Freepik
