”Vi ser inte skogen för alla träd – vad gör man åt detta?”

KRÖNIKA

Nu blir det tyvärr lite allvarligt.

Den förra krönikan handlade om den dubbla staten, inte bara det vi ser och väljer till utan det vi INTE ser – som bara finns där, år ut och år in.

Det KAN ju förvisso vara så att delar av samhället inte skall vara öppet och tillgängligt för medborgarna.

Frågan är bara HUR mycket?

”Var sätter vi gränsen?”

Var och när sätter vi gränsen?

Självklart behöver vi polis och försvar.

Med polisen kommer hemliga polisen, säkerhetspolisen.

Med försvaret, som med naturnödvändighet är hemlig, kommer det än mer hemliga MUST, för informationsinhämtning – eller spioneri om du så vill.

Allt kan motiveras som nödvändigt, CIA, MI6, FSB, MSS, Mossad, DGSE, BND, RAW, ISI och ASIS och allt vad säkerhetsorganisationerna runt omkring oss kan heta.

Problemet är inte att det bakom alla dessa fantasifulla förkortningar döljer sig människor av kött och blod med skiftande fokus och intressen utan vart alla dessa krafter för våra samhällen.

Inblickar i detta serveras vi dagligen i serier och filmer som vi alla kan se på diverse streamingtjänster.

Problemet är att även den nära och vardagliga tillvaron också är skiktad.

Här kommer några exempel från en kommun nära mig:

– Kommunfullmäktige beslutar att avslå en ungdomsmotion om att gymnasieeleverna skall erbjudas kolsyrat vatten – för att spara 100 000 kronor per år.

– Kommunfullmäktige beslutar, efter en mycket lång skrivelse, att en motion om Ungdomslots för nyföretagande skall anses besvarad (avslås), som egentligen bara borde vara en organisationsfråga inom ramen för befintlig organisation.

– Kommunfullmäktige klarar inte av att behandla stora och centrala frågor som rör verksamhetens kärna, typ IT, långsiktig finansiering eller en överenskommen ISO-standard. Det viftas undan med ungefär samma engagemang som kolsyrefrågan. Livets olika faser och skeenden gör att oundvikliga kontakter med, skola, bo/bygga/företagande och slutligen ”vård/omsorg” ter sig olika för alla och envar.

”Damen som häromkvällen fick sitta timmavis i väntan på beställd färdtjänst, i den kalla vinterkvällen, som inte kom avvisades som olyckligt”

Wolter Stackelberg, krönikör

För en kommun är det av yttersta vikt att olikheter i hantering och bemötande så långt möjligt uppfyller ledstjärnan ”likabehandling”, vilket understundom är som att balansera på slak lina.

Oaktat likabehandlingsproblematiken uppstår det ”gnissel” när förskola/skola läggs ner ”långt ute” i en kommun till förmån för kommuncentrum.

Det blir jobbigt att förklara varför en del har mer ”tur” vid handläggning av bygglov eller, som i vårt eget mini-Northwolt/Stegra, där några skojare som påstår sig kunna föda upp fisk och odla tomater, skall få planarbetet betalt av kommunen.

Damen som häromkvällen fick sitta timmavis i väntan på beställd färdtjänst, i den kalla vinterkvällen, som inte kom avvisades som ”olyckligt”.

”Har en tendens att vänja oss”

När en kommun i partiell dysfunktionalitet anställer fler ”kommunikatörer” och ”strateger” och/eller omplacerar dokumenterade oduglingar får den problem med trovärdigheten.

Allt det här är inte problem, det är symptom på problem.

Vi skattebetalare – vare sig det är i Kalmar län, i Europa eller runt Kapitolium i Washington – har en tendens att vänja oss vid det här.

Vi ser inte skogen för alla träd.

Vi kollras bort med flådiga formuleringar i åtgärds- och handlingsplaner som, om de ens följs upp, sällan eller aldrig stått upp till det som utlovats.

Men vad gör man åt detta?

”Kan man göra något?”

Kan man göra något?

På lokalplanen, som det här avser, kan vi naturligtvis rösta.

Vi kan även göra vår röst hörd i löpande kontakter genom att stå på oss.

Varje gång det känns fel eller orättfärdigt – så är det så, vad som än sägs.

Bara det faktum att känslan uppstår borde vara en bas för åtgärder, som kan vara enkla eller svåra att sätta i verket.

”Kommer att sätta sin prägel”

Regeringen verkar äntligen sjösätta sitt, i mina ögon, viktigaste vallöfte – tjänstemannaansvaret.

Det betyder att en tjänsteperson, men även politiker, kan bli ansvarig för felaktigheter i jobbet.

Det kommer att sätta sin prägel på kommande beslut!

Det vore nog inte så dumt att begränsa tiden för högre och kommunala uppdrag – typ kommunstyrelsens/kommunfullmäktiges ordförande och nämndordförande – till två mandatperioder.

Det samma borde göras även på regional nivå.

Det skulle också sätta sin prägel på kommande beslut.