KRÖNIKA
Grodan som dog…
Den förra krönikan var såväl talande som spännande, om jag får säga det själv.
Den handlade delvis om en kokande gryta i en kommun nära mig.
Man kunde ana slutet men ännu inte se det – i det verkliga livet.
Jodå, det blev som det var tänkt.
”Kompisarna” valdes in i styrelsen under ett odramatiskt och välregisserat extra kommunfullmäktigesammanträde.
Det var torsdag.
Det var bråttom att rädda situationen – att lägga på brandfilten.
Den nyinvalda ordföranden var fortfarande på semester.
Den andre hade nog all tid i världen som riksdagsman han är.
”Mycket stod på spel”
Mycket stod på spel.
Inte för medborgarna eller medarbetarna, men väl för kommun- och koncernledning.
Helgen rullade på som vanligt för oss dödliga med fredagsmys, sportaktiviteter och söndagspromenad.
För den nya bolagsledningen var dagarna fyllda med helt andra aktiviteter och tankar om hur branden skulle släckas. Förutom servrarna hade det dykt upp en besvärande arbetsrättslig utredning varur man kunde ana lite udda ledningsstrategier som i sin tur skulle kunna beskriva eller rent av vara orsaken till ”konflikten”.
När väl den nya veckan randades kom beskedet.
Vd:n får sparken med omedelbar verkan!
En ny tillförordnad vd har fiskats upp ur de egna leden med ett förflutet som ”säkerhetschef”.
Perfekt tänkte nog de flesta, det var ju säkerhetsproblem det handlade om, utan att någon kunde förklara sammanhanget.
Kommun- och den nya företagsledningen kom, överraskande, överens om nya tag med lite avtal och överenskommelser hit och dit.
”Brandfilten funkade”
Brandfilten funkade och sockrades med beröm av alla inblandade samtidigt som grodan avled.
I de senaste krönikorna har jag behandlat det dubbla vi har i våra samhällen omkring oss.
Först var det Italien efter andra världskriget där ”väst” desperat ville förhindra ett kommunistiskt inflytande över landet.
Trots att man till sin hjälp hade CIA, FBI, DGSI, MI5 med flera så räckte det inte.
Man var även tvungen att involvera den italienska maffian och Vatikanstaten som fixade finansiering genom droghandel, pengatvätt och konstiga bankaffärer i ohelig förening.
Maffian såg till att ”obekväma” personer i systemet ”försvann”, vilket säkerhetstjänsterna inte ville förknippas med.
Till syvende og sist lyckades man manövrera sig fram till ett läge som andades lugn.
I själva verket var det nog bara brandfilten som höll någorlunda tätt.
Det samma hände lite senare i Storbritannien där nordirländska separatister gick ur tiden under mystiska omständigheter, en efter en.
De som blev kvar belönades med ett säte i parlamentet för att hålla sig lugna och tysta.
I Tyskland hade fängslade vänsterorienterade terrorister en ovana att hänga och dingla i cellen när fångvaktarna kom med frukosttallriken.
”Funkade även där”
Brandfiltar funkade alltså även där.
Mönstret, enligt mina hemsnickrade teorier, är ofta det samma.
Först konflikt.
Sen ryggkrökande och/eller död som följs av tillrättaläggande, eget ansvarsbefriande och slutligen ”ordning på torpet”.
Om det blev bra, eller rätt är, frågor som sällan ställs, än mindre besvaras eftersom det inte går.
Det går heller inte att besvara vilka eller hur många grodor som dog på vägen.
Vi har större konflikter som seglat upp eller eskalerat sedan den förra krönikan.
Där handlar det också om initialt våld med baktanken om inrättande och/eller underkastelse.
Låt vara smörjd med kapital och annan ”hjälp”.
”Vet inte slutet”
Vi vet ännu inte slutet av detta.
Frågan för dagen är om vi sett början av slutet eller om vi närmar oss slutet av början.
Nåväl, det är nog så vi människor håller på när vi inte har något annat för oss, typ fred och vällevnad.
Då verkar det bubbla upp svårtuggade krafter, rätt eller fel, som vill ”styra upp”.
Låt oss strunta i det här för en stund och samla oss inför den stundande påsken, som för övrigt representerar en ”groda” – som överlevde.
