KRÖNIKA
Efter en sommar fylld av svampfloder, varierande skördar och politiskt stillastående blickar krönikören Wolter Stackelberg både bakåt och framåt.
Han konstaterar att idéerna tryter, att rekryteringen till politiken haltar – och att två mandatperioder borde vara max för våra folkvalda.
Jag har överlevt!
Som jag berättade i föregående krönika kastades vi, med öppna ögon och fullt förstånd, rakt in i helvetet i södra Frankrike.
Ett underbart helvete! Ett minne som förhoppningsvis följer med resten av livet.
”Lagom dos”
Nu har det gått många veckor och sommaren har fortsatt i samma anda.
Eftersom vi människor har ett minne som ibland inte ligger långt före en Mums Mums, kommer vi bara ihåg att sommaren varit varm och badtemperaturerna angenäma.
Men om ni minns rätt, fram till första halvan av juli, var det faktiskt inte så mycket bevänt med sommaren.
Jag har många vänner inom det agrara.
En del har gått runt med leenden på läpparna större delen av sommaren, glada över regn som kommit i lagom dos vid rätt tillfälle – och däremellan sol.
”Skördarna har, vad jag hört, fallit väl ut både i volym och kvalitet”
Wolter Stackelberg, krönikör
Skördarna har, vad jag hört, fallit väl ut både i volym och kvalitet.
Men som alltid: när volymen ökar, sjunker priset.
Hur man än vänder sig sitter rumpan där bak.
I Bergslagen, där familjen understundom vistas, har lagom regn i rätt tid resulterat i ett överflöd av det gula guldet – svampen som alla kan plocka utan oro för fysiska obehag.
Korgar, påsar och burkar har fyllts i mängder.
I vår del av Kalmar län har det däremot varit torrare.
Regn från sydväst tycks ofta ha tömt sina resurser över det småländska höglandet, vilket gett oss brist på nederbörd.
”Vår” bonde – egentligen tre bröder med personal som brukar stora arealer i grannskapet – vittnade om betydligt sämre skördar i vår lilla dal än på andra håll i kommunen.
Så olika kan ödets lotter falla.
”Talat över våra huvuden”
Apropå lotter: det verkar som att det politiska livet, om än motvilligt, börjar röra på sig. På den stora scenen har världens ledare talat över våra huvuden i Alaska.
Här hemma laddas det så smått inför valet som ska hållas om drygt ett år.
Det är svårt att se vilka vägar våra riksdagspartier kommer att välja.
Blir det ”fattiga mot rika”, kriminalitet, försvar kontra välfärd – eller den ständiga snackisen om den gröna omställningen?
För att inte tala om de laddade debatterna kring könsbyten och andra heta frågor jag knappt vågar skriva ut.
Kommuner och regioner lär dock fortsätta trampa vatten.
Ingen fråga är kassaskåpssäker.
Nya små stenar dyker alltid upp i den ständigt vandrande skon.
Jag har personligen problem med våra politiska företrädare på alla nivåer.
I efterhand är det alltid lättare att tillskriva gamla politiker goda egenskaper – men jag kan inte låta bli att jämföra dagens ledare med namn som Tage Erlander, Gösta Bohman, Torbjörn Fälldin och till och med Olof Palme.
De bar, trots protester från olika håll, på en tyngd och förmåga att företräda landets intressen.
Visst är det lättare att bygga ett land än att förvalta ett.
Efter ett förödande krig växer ekonomin och man kan ”lóve å lóve” till höger och vänster.
I dagens stagnation krävs snarare effektiviseringar i näringsliv och offentlig sektor – och det är inte lika kul.
Vi befinner oss i en period där idéerna tryter, och där de som återstår ofta gynnar egna intressen och kamraderi snarare än den breda allmänheten.
Forskningen ger oss inga belägg för att sådant leder till framgång.
”Ett stort problem”
Ett stort problem är rekryteringen.
De som skulle kunna axla manteln lockas av andra, mer intressanta, utmaningar.
De som blir kvar gör det ofta för att det inte finns någon annan plats för dem, till den lön som erbjuds.
Därför vill jag återigen framföra mitt mantra: ingen bör kunna sitta i den politiska ledningen på kommun-, region- eller riksdagsnivå i mer än två mandatperioder.
Det skulle vitalisera beslutsfattandet och öka aktiviteten bland gräsrötterna, samtidigt som nya talanger får chansen.
Det finns nog anledning att återkomma i ämnet.
Jag önskar er alla en fortsatt fin sensommar.
Ta tillvara det naturen erbjuder – för varje tid har sin egen skönhet.
Och sensommaren, eller förhösten, kan vara alldeles underbar.
