KRÖNIKA

Naturkatastrofer och sanningen…

Den 10 september slog stormen ”Daniel” till med full kraft i Libyen – en nyhet vi matades med under många dagar.

Vi fick se byggnader som dränkts av ”extremvädret” och hemska bilder av människor som förlorat sina liv i rasmassorna.

Vi fick höra gripande intervjuer med människor som förlorat anhöriga och beskrivningar av hela familjer som utplånats under bara några minuter när vattnet kom farande.

Tvivelsutan en katastrof av dignitet, vilket jag absolut inte har någon anledning att förringa.

”De verkar ha som ett stående uppdrag att så snart som möjligt komplettera en nyhet med klimatförändringarna”

Wolter Stackelberg, krönikör

Jag kan däremot tycka att den rapportering vi serverades – bland annat i skattefinansierade medier av förnumstiga journalister sittande på, minst sagt, höga hästar – lämnade en hel del övrigt att önska.

De verkar ha som ett stående uppdrag att så snart det är möjligt komplettera en nyhet med ”klimatförändringarna”.

Detta sker dagligen med så hör frekvens att i alla fall jag tror att det motverkar syftet att få alla att fatta att klimatet är under förändring.

Det är för övrigt en icke-nyhet då klimatet ALLTID varit under förändring.

Annars hade den tre tusen meter tjocka isbark som täckte våra hemtrakter för tiotusen år sedan fortfarande varit kvar och du hade inte kunnat läsa denna krönika.

Låt oss gå tillbaka till katastrofen i Libyen.

För den som lyssnade noggrant kunde man förstå att det kanske inte bara var regnvatten som kom farande.

Staden Derna i Östra Libyen var värst utsatt och där var det dammar som helt enkelt brast under trycket av det myckna regnvattnet.

Vattnet spolade bort allt i sin väg och resultatet lät inte vänta på sig.

Jag har i alla fall inte hört någon i ovannämnda medier rapportera om orsakerna till att dammarna brast.

”Och det kom!”

Enligt min gör det-själv analys berodde det sannolikt på bristande konstruktioner och/eller dåligt underhåll som i sin tur har sin botten i ett samhälle präglat av annorlunda prioriteringar och korruption.

Naturen är ordnad på ett finurligt sätt, vilket våra agendasättande journalister anpassat sig till med en Kameleonts precision.

Är det inte minskade älgstammar, fler fästingar eller blåfenade tonfiskar som kan kopplas till klimatförändringarna så kan man alltid tugga om någon repris eller två i väntan på något nytt smaskigt.

”Så inni h-vete dessutom!”

Och det kom!

Så inni h-vete dessutom!

Som en ”skänk från ovan” kollapsade E6.an utanför Stenungsund i lördags.

Som väl är var det mitt i natten och ingen människa omkom.

Medial godbit

Journalisterna kanske fick sin helgvila störd, vilket antagligen vägdes upp av denna mediala godbit.

I stället för att konstatera att det hänt som hänt några gånger under de senaste tusen åren i dessa trakter började man genast leta syndabockar.

Det var ”någon” som hade grävt, någon som hade sprängt – och så ”klimatförändringarna” förstås.

”Utfört av vem – gudfader eller djävulen?”

Polisen utredde det i förstone som allmänfarlig förstörelse.

Utfört av vem – gudfader eller djävulen?

Stenungsund ligger i utkanten av väl kända rasriskområden, som i sin tur är en följd av istider och det faktum att mängder av vatten tagit denna väg med början längst upp i Värmland via Vänern och ut mot havet.

Dessa vattenvägar har tjänat oss väl och vi har tämjt och utnyttjat vattnets kraft för flottning, industrialiseringen och inte minst elektrifieringen.

Tusentals dammar har anlagts för att, dels inte förlora vatten i onödan men även för att inte översvämma nedströms.

”Fjärt i rymden”

Hur väl vi människor än lyckats så är det likt en fjärt i rymden jämfört med de krafter som fört med sig sten, grus och lera på sin väg ut mot havet i miljontals år.

I perspektiv av detta är tusen år inget för naturen men oändligt för oss.

I perspektiv av detta kan i alla fall inte jag dra någon annan slutsats än att Trafikverket/byggherren var väl medvetna om problematiken när vägen byggdes och tog en kalkylerad risk eftersom ras – likt det som skedde – ”inträffar så sällan”.

”Vi skall trots allt vara glada att vi inte lever i Libyen!”

Jag vet inte vem som byggde dammarna i Libyen, men jag gissar på Muammar Gadafi som satt vid makten sedan slutet av 60-talet fram till den ”Libyska våren”.

Utan att vara insatt i byggnationen sluter jag mig till att det gjordes kompromisser vad gäller volymer och hållbarhet eftersom så kraftiga regn som stormen ”Daniel” levererade ”inträffar så sällan”.

Under tiden berikade sig Gadafi och hans kompisar.

Vi skall trots allt vara glada att vi inte lever i Libyen!

Arkivfoto: Peter A Rosén