INSÄNDARE
Idag, den 15:e maj är det Nakbadagen.
En dag då vi minns och uppmärksammar Al Nakba (arabiska och betyder ”katastrofen”).
I år har det gått 77 år sedan den första och största nakban, då nästan en miljon palestinier permanent fördrevs, mördades och tvingades fly från sina hem på grund av sionisterna.
Det har gått 77 år sedan David Ben-Gurion bestämde att FN:s delningsplan för området var värdelös och att gränserna istället skulle sättas genom brutalt våld och militär makt.
”Brutalt våld”
Ett brutalt våld som pågår än idag, 77 år senare.
De fördrivna palestinierna blev av de angränsande arabländerna uppmanade att återvända till sina byar, till sina hem, men på grund av det pågående våldet fanns det ingen möjlighet.
De låste sina hus och tog med sig sina nycklar i tron om att de en gång skulle få göra just det, återvända.
Men sionisterna ville annat och i mitten av 1948 tog den israeliska regeringen beslutet att INGEN palestinier skulle få återvända till det hem de fördrivits från.
Någonsin.
Totalt avfolkades över 500 palestinska byar under Al Nakba och marken kom istället att annekteras av sionisterna.
Marken gick från att vara en älskad, blommande plats till att bli olagligt, ockuperat land som istället bebyggdes av israeliska bosättare.
”Nycklarna till husen och gårdarna finns kvar även idag, fortfarande i ägo hos de familjer som tvingades fly”
Maria Sjölin, Oskarshamn
Men nycklarna till husen och gårdarna finns kvar även idag, fortfarande i ägo hos de familjer som tvingades fly.
Hos de familjer som i många fall fortfarande, än idag, är statslösa och lever i flyktingläger.
Det finns väldigt mycket att berätta om Al Nakba och vi måste prata mer om Al Nakba.
Det är en av de största katastroferna, inte bara i palestiniernas historia utan även i hela mänsklighetens.
En historia som alltför sällan uppmärksammas i de svenska skolorna.
Vi måste prata mer om hur nästan en miljon människor tvingades lämna sina hem som de aldrig mer skulle få se.
Vi måste prata mer om den katastrof som gjorde hundratusentals människor i flera generationer statslösa.
Människor som fortfarande bär sina nycklar med sig, med ett odödligt hopp om att få återvända till det land de en gång tvingades lämna.
”Ett odödligt hopp”
Ett odödligt hopp som även jag delar.
Jag har ett hopp om att även Nakba-överlevare och deras barn och barnbarn skall bjudas in för att berätta sina historier i de svenska skolorna.
Ett hopp om att palestinierna en gång skall få återvända till sitt land, till sina olivträd, till sitt vatten och till den luft de förtjänar att få andas igen.
Jag delar hoppet om en nyckel som än en gång skall skall få vridas om.
Hoppet om ett fritt Palestina.
Maria Sjölin
Antirasist, partilös, mamma, anställd, miljövän, egenföretagare och en helt vanlig Svensson
Oskarshamn
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
