OSKARSHAMN
Oskarshamns-Nytt har pratat med en 100-åring som har två födelsedagar.
– Mamma sa att jag föddes den 8 juni – men i kyrkboken skrev de den 6 juni. Det blev fel där och det gick inte att ändra på, säger Anne-Marie Rosén.
I morgon, måndag, fyller hon 100 år. Vi träffar henne på boendet Solbacka i Oskarshamn, där hon bor i en lägenhet sedan några år tillbaka.
– Jag är inte så mycket för att fira mina födelsedagar. Men en måste ha ett datum, säger hon och skrattar.
Anne-Marie föddes således den 8 juni 1920.
Mamman hette Karin och pappan hette Karl.
Familjen bodde i Skrikebo, nordväst om Oskarshamn, under större delen av Anne-Maries barndomsår. Flytten gick till Kråkenäs, mellan Björnhult och Kristdala, när hon var i tonåren.
Pappa Karl, som var byggmästare, byggde ett hus där.
Anne-Marie gick sex år i skolan, skolgången var inte längre på den tiden, och hon berättar att hon och hennes familj hade det ganska bra, jämfört med många andra arbetarfamiljer.
Hade två kronor om dagen
– Pappa hade två kronor om dagen. Mamma var hemmafru. Det var vanligt på den tiden.
Anne-Maries allra första jobb var hos ett par familjer i Bredvik och Östrahult i Vena socken, där hon arbetade som piga.
Den blivande maken, Bernhard Rosén, bodde i ett torp i Hagelhorva, i närheten av Bredvik.
Men det var i närheten av Malghult, Kristdala, som de träffades för första gången. Hon var 16 år och han var 19.
– Vi var några ungdomar som brukade träffas där. Några kom med en kokkanna, med kaffe, och en vevgrammofon på pakethållaren. Det var cykel som gällde på den tiden.
1943 föddes Anne-Maries och Bernhards dotter Rose-Marie.
Familjen bodde i Kråkenäs under de första åren. När dottern var 3 år gick flyttlasset till Björnhult.
Anne-Marie var hemmafru tills Rose-Marie slutade skolan.
– Sedan började jag jobba på Gylllings i Oskarshamn. Det var inget vidare där. Det var bättre på Solbacka. Där jobbade jag under många år.
Maken, Bernhard, arbetade som byggmästare.
Långa arbetsdagar
– Det var min pappa som lärde upp honom. På den tiden arbetade de mellan klockan sju på morgonen och sex på kvällen. På lördagarna jobbade de mellan klockan sju och fyra på eftermiddagen. Söndagen var fri. Det höll de strängt på.
Anne-Marie berättar att Bernhard hade jobb i Hultsfred under en period, då de bodde i Björnhult. Han cyklade både dit och hem. Det är en sträcka på närmare nio mil, tur och retur…
Cyklade ifrån bussen
– Han kunde verkligen cykla. Jag minns att han cyklade ifrån bussen ibland, säger Anne-Marie och skrattar.
Makarna Rosén var gifta i hela 76 år och under merparten av dessa år bodde de i ett hus inne i Oskarshamn. Bernhard dog för fem år sedan, inte långt innan sin 98-årsdag.
Är du den första 100-åringen i din släkt?
– Ja. Men min farmor blev också gammal. Hon dog när hon var 93 år, svarar Anne-Marie.
Har du några bra på tips till den som vill bli 100 år, förutom att man ska ha tur med generna?
– Tålamod är bra att ha. En ska vara så lugn som möjligt. Det är inte bra att bli hårt ilsk. Det far en illa av.
Hur känns det att fylla 100 år?
– Det känns inte så mycket, svarar Anne-Marie.
– Det är barnbarnsbarnen som har hållit henne ung, inflikar dottern Rose-Marie Wirzén.
– Ja, barnbarnsbarnen har varit en stor glädje. Det var roligt att få vara med och ta hand om dem. Det är roligt att känna att man behövs.
Hur har du det på Solbacka?
– Det är bra. Det är inte som det var på ålderdomshemmen förr. Långt tillbaka i tiden var de rädda för fattighuset. Det var eländigt, säger Anne-Marie.
Det var efter andra världskriget som det mesta blev bättre i Sverige, konstaterar Anne-Marie. 30-talet hade varit svårt, på grund av den ekonomiska nedgången i världen. Och krigsåren genomsyrades av ransoneringar.
Den allra svåraste perioden, på det personliga planet, genomgick Anne-Marie i mitten av 80-talet.
– Samma dag som jag gick i pension, fick jag reda på att jag hade fått en ilsken cancerform. Det var ett under att det gick bra.
TEXT & FOTO
Peter A Rosén
Chefredaktör & ansvarig utgivare
