KRÖNIKA

Å så hände det igen – den här gången i Örebro.

Förra krönikan ägnades till stor del åt den frekventa brottslighet landet tyngts av under årets första veckor.

Den var kort – den här blir lite längre.

I bilradion strax efter lunch klingade nyheterna inte som vanligt.

Det pratades om Örebro, skottlossning och polispådrag i mycket förvirrande termer.

Det tog ett tag innan talgdanken trillade ner i insikten att det pågick ett riktigt hemskt våldsbrott i en Örebroskola.

Örebro, ett bestående minne

Den stunden kommer bli ett bestående minne av var jag var och hur jag tänkte just då.

Ett minne som jag kommer bära med mig resten av livet – precis som minnena av mordet på Olof Palme, Anna Lind och Rakhmat Akilovs vansinnesfärd på Drottninggatan i Stockholm.

Väl hemma var nyhetstörsten enorm.

Vi – jag och hustrun – bänkade oss framför tv:n, som serverade liverapporter av gråtande praktikanter.

De var inte förberedda på en händelse likt denna och jobbade väl på så gott de kunde.

Det är naturligtvis inte lätt att manövrera sig i en sån här situation, då det är så mycket som man inte vet.

Det blir inte bättre av att polis, kommun, region och andra myndigheter, trots drösvis med ”kommunikatörer”, ger knapphändig och/eller motstridig information.

Vartefter dagarna gick klarnade bilden för att i skrivande stund åter hamnat i dunkel och en vadd av känslor.

”Svårt att samsas”

Fakta och känslor har svårt att samsas på samma planhalva, om man säger så.

Mitt tips är att vi aldrig kommer få all fakta.

Ganska snart trodde man att ”gärningsmannen” i Örebro var ”ensamagerande” utan kända motiv.

Han tog sitt liv och med det sina tankar.

Då öppnas fältet fritt för spekulationer och konspirationer.

”Gärningsmannen”, som ovanligt snabbt namngavs, hade licens på fyra jaktvapen vilket kom att illustreras med ett militärliknande, halvautomatiskt vapen, AR-15, som politiken under stora protester godkänt som jaktvapen.

Valet av illustration känns inte som en tillfällighet utan snarare en ”vad-var-det-jag-sade”-kampanj av dem som var emot beslutet som trädde i kraft augusti 2023.

”More is to come, skulle jag tro”

Wolter Stackelberg, krönikör

Det hade effekt!

Politiken blev helstirrig och kraven på att förbjuda AR-15 stod som spön i backen.

I skrivande stund har det lett till politiskt gurgel inom exempelvis Sverigedemokraterna.

More is to come, skulle jag tro.

Alla kan ju inte kunna så mycket om jakt och vapen, särskilt inte journalistpraktikanter eller dito med huvudsaklig uppehållsort på söder i Stockholm.

Bäst att vara tyst

Bästa sättet att dölja sin okunskap är att vara tyst.

Hur är det med vapenlicens?

Det finns huvudsakligen två ”ändamål”, jakt eller målskytte, angivet i vapenlicensen.

Är ändamålet målskytte får vapnet bara användas på en skjutbana under tävling eller träning.

Är ändamålet jakt gäller samma som för målskytte med tillägget att den får användas i skog och mark under jakt.

Den som vill ha licens på ett vapen för jakt måste ha genomgått jägarexamen, som består av en grundlig teoretisk del och två skjutprov – ett för hagelvapen och ett för kulvapen.

Studieförbund, jaktskytteföreningar och jägarförbunden anordnar kurser – vilket kan ta ett halvår med kvällsundervisning.

Skjutproven genomförs med särskilt utbildade provledare.

De vapen som kan komma i fråga är antigen hagel- eller kulvapen i olika kalibrar (storlek på patronen/kulan) där kaliber 12 är den vanligaste för hagelvapen och kaliber .30 för kulvapen.

”Med vapen är det som smaken och baken, alla har sina preferenser kring hur det skall vara”

Wolter Stackelberg, krönikör

Såväl hagel- som kulvapen kan vara halvautomatiska – innebärande att man kan skjuta tre skott med ett hagelgevär och upp till sex skott med ett kulgevär utan att ladda om.

Halvautomatisk innebär att man måste ”kröka fingret” varje gång man avfyrar.

Med vapen är det som smaken och baken, alla har sina preferenser kring hur det skall vara.

Dit hör bland annat tyckandet om halvautomat eller inte, där jag sällar mig till den senare kategorin.

Varianterna är så många att jag lämnar resten därhän, då det i sak inte gör någon skillnad.

Hur kunde ”han” få vapenlicens?

”Här har det gått fel”

Med en jägarexamen i hand, och registerkontroll, har du ”rätt” att söka licens för vapen enligt en så kallad ”vapengarderob”, innebärande att du skall kunna inneha vapen för all slags jakt, fågel, småvilt, högvilt, eftersök med mera.

Här, i Örebrofallet, har det gått fel.

När jag fick min första licens – en ”älgstudsare” – för snart femtio år sedan fanns inte jägarexamen – men väl skjutprov.

Varje ansökan skulle kompletteras med intyg av en trovärdig person som intygade att du hade tillgång till jaktmark.

Intyget har tagits bort, vilket innebär att vilken stadsbo som helst kan köpa på sig en vapengarderob utan att ha tillgång till jaktmark.

Invändningen mot intygskravet är att det inte gäller för evigt.

Svaret på det är att det åtminstone gällde när det gavs och att vederbörande därmed känner den som söker licensen.

Bättre än inget, kan tyckas.

”I vår digitala och byråkratiska tillvaro har vi tappat närheten till varandra”

Wolter Stackelberg, krönikör

Gäller en licens för evigt?

Nej, polisen kan återkalla licenserna i samband med annan brottslighet som inte behöver ha med vapenhanteringen att göra.

Det kan handla om återkommande trafikbrott, ekonomisk brottslighet eller våldsbrott.

Polisen gör slagningar varje dag för att hålla koll på landets alla licensinnehavare (cirka 500.000 personer).

Sjukvården är skyldig att anmäla i samband med sjukdom såsom demens, stroke eller annat som gör att läkaren bedömer personen olämplig.

Vad gäller psykisk sjukdom verkar det inte funka då det dels är ett vitt begrepp, dels antagligen är svårt att förutse – som i Örebrofallet – vad vederbörande kan ta sig för med sina bössor.

Mycket ovanligt…

Brott begångna med licenspliktiga vapen som inte är stulna är mycket, mycket ovanligt – vilket är en klen tröst i förekommande fall, men måste ändå vägas in när politiken skall vidta åtgärder, vare sig det är av symbolisk- (som ett förbud av AR-15 vid jakt) eller praktisk art (utbildning av skolpersonal, polis och vård).

I vår digitala och byråkratiska tillvaro har vi tappat närheten till varandra.

”Saknar kunskap”

Min licens, som jag beskrev ovan, beslutades av polisen i Gamleby/Västervik av en person som kände ”alla” skyttar och jägare och hur deras vapen förvarades.

Numera handläggs licenserna av ”någon” i Region Syd som enligt alla regler, förutom brist på lokalkännedom, många gånger saknar kunskap om jakt och skytte.

Hur skall man då kunna fånga upp en olämplig person?

Allt kan inte göras enligt ett regelverk bakom en dator!

Den som vill begå ett dåd – som det vi just nu genomlider – behöver inte egna legala bössor, det finns många därute som gärna bistår med lämpliga vapen.